blommor slår ut ur bröstet och bildar rötter i botten av ett förgängligt, nu förgånget kärl
och som slingrande svansar söker de sig till en ny botten av svart jord

vännen väntar och vilar sina händer under mötets lämningar
en ensam Melissa Officinalis sträcker sig mot ett synat suktande bi som får smaka

den smekande sommaren verkar lika förgängligt och får ett frö att falla
men vännen är redan långt gången, försvunnen för att istället fånga droppar av honung och stilla sitt sug i saknaden

en fågel flyter fram och plockar fröet innan det hinner landa i tunga avtryck
fågelns eget avtryck följer: en tät dimma av aska som kväver varje kvarleva utom minnet av vårens dofter

från skyn faller fröet när dimman lättar och låter livet återvända