dubbelhelix i dialog
ferm förändring
fästad i nuet, jämt flytande

tunt vävt tyg virar in i tid och limitativt anti-rum
dess antimaterias depraverade ögonkast
fördunklat av fjättrande trådar spunna i materiens kretslopp

som jag sörjer allt förenat flammande oförbrukat
som början av en livstid
när första frusna flingorna lämnat firmamentet