jag blev lämnad med ett ödsligt rum i västra delen av mitt nybyggda hus
låst
jag kunde böja mig ner för att försöka se genom nyckelhålet
ibland fanns där någon bredvid mig som liknade den som stängde dörren
jag hade visat honom dit
han knackade och lade örat mot det torra trät
men varje gång kom ett tynande eko av tomhet som svar
det kröp in i mitt bröst på natten
även den natt som jag bestämde mig för att gräva en grav för intigheten att fylla

vid gryningen var gropen djupare än husgrunden
och vandrande solens värme och plötsliga högtryck
orsakade stormliknande vindar som kastades i den utgrävda sänkan
fundamenten krackelerade som om tomhetens snabbväxande rötter
hade tvingats ta den enda vägen upp genom väggarna

och sen regn
öm stod jag stilla tills vattnet nådde hakan
jag andades in med min sista kraft och flöt upp till ytan
tillsammans med de ansamlade dropparna
spolades undan i lera
där jag låg under oräkneliga jordvarv

jag lärde mig att räkna stjärnorna
skådade varje natt vintergatan vakna till liv
i en skimrande strimma som skapade stålar tvärs över mina våta linser
bevittnade himlakroppar som föddes och dog i nästa natts rekonstruktion av ljus
och mot slutet av tidens förlopp
när mina nervtrådar sammanfogats med marken omkring mig
återstod bara en minimal glimt av glödande natthimmel

det var då jag började gro
ett nätverk sökte sig under ytan