Alla de jag känner är på väg hem. Ständigt och alltid. De söker alla den plats som är värd att betrakta som hem. Ingen av dem har ännu upplevt hur det är att komma hem.

Jag då? Ett par kastanjebruna ögon strålar varje morgon, med en intensitet som solen inte förmår, då den äldste sjunger ett "god morgon" för mina öron. Hela sinnet vibrerar i rörelse inför detta, av kärlek fulländat, barn. Förstfödd. Närmast. Störst - enligt ordets samtliga synonymer. Ärligast - inte bara i sitt uttryck utan även i mitt sätt att låta intrycken komma. Inför dig snar jag ord för att förklara, i synnerhet inte ännu, att jag tagit med dig på en resa utan slut. Du fanns inte där, du var blott en skugga av en tanke, en försmak av ett vägskäl.

En dag får jag ägna tid åt detta att redogöra för i vilken plats jag finner styrkan. Idag kan jag blott, med viss ängslan, endast förmå att återge följande;
På min resa hem, på min återfärd till den plats där jag hör hemma, har jaget vuxit till ett vi. Frågans komplexitet har multiplicerats åtminstone en gång för vardera addition jag ännu så här långt gjort med de jag släppt närmast inpå mitt jag - alltså tre. Vi är alltså fyra flyktingar i en ynka litet skepp, irrande i livets ögonblickligt hastiga ström. Det enda jag med säkerhet kan säga är att vi är på väg hem. Liksom alla andra.

Det är inte utan rätt som somliga utav er, av författaren kan önska en slutsats av ovan ställda tes. Jag är rädd för att en sådan saknas och att ni, för den sakens skull förgäves sökt ett svar. För vi är bara en familj som är på väg hem. Liksom er andra.