Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fittan, Pistolen & Staten

 

På begravningen spelades Riders Of The Storm från högtalare uppsatta längs blodlönnar och snöflingor låg klistrade mot ögonfransar. En del skrek och grät, andra stod strama uppställda utan att röra en min. Jag var där, men minns det inte. Jag var så jävla full att jag försökte slita sönder din vita kistas lock, för jag skulle stänga dina ögonlock så inte maskarna kunde krypa in.

Sen försökte jag sätta eld på kistan för att rädda dig från att kvävas av tretton famnar jord. De säger att jag skrek och förbannade, att jag hade på mig en röd åtsmitande miniklänning som hela tiden ramlade ner från axlarna och visade brösten. Att jag hotade ditt befäl Zeljko med en gammal Luger och sen hade jag tagit upp en sax och klippt av mig håret, 43 cm hår. Men det visste jag redan, frös om huvudet i ett år efter.

Men vi dansade över iskall is den nyårsnatten innan du dog och taket med stjärnor du spänt över morsans altan, där under låg vi i snödrivan. Jag höll din hand och du luktade krutrök. Jag hade brännsår på kinden och blev plötsligt så rädd. La mig på dig, utsträckt över bröstet och du log sådär snett och jag tvingade dig att se in i min pupill. Tvingade dig att svära på att aldrig åka tillbaka dit igen. Jag orkade inte stå där på Arlanda och möta upp dig alldeles trasig. Igen.

För när du kom hem hade du ögonen svarta av damm från tusen brända kroppar. Dina skakande händer som försökte dölja tics i ansiktet och tatueringen som bränt sig fast i halsen. Hur den sprutade in gift i din hjärna natt efter natt från sin skorpiongadd. Så du var tvungen att röka hela tiden och vanka fram och tillbaka och jag kunde inte längre smyga in till dig när du sov. Lägga min kind på ditt bröst och höra dina hjärtslag. För du var så rädd att skada det du inte såg och du berättade om lägren där alla männen satt eller män.

Det var alla som var över 16 år och de svalt, de låg i sin egen avföring och de blev torterade. De var hoptryckta kreatur inför slakt. Ismail, var där,  han som vi lekte tjuv och pistol med när vi hälsade på din mormor i Sarajevo när vi var små.  De hade tagit alla män i hans släkt, han delade cell med sin pappa, morbror, farbror, farfar och sina bröder, alla tre. Du var där, du såg när de stack ut hans högra öga. Hällde piss från latrinen på hans såriga rygg och skrattade.

När han sparkades fram i hallar av cement. När han såg sin far mördas. Du skrattade. Han berättade för mig att du var där. Men han var den enda som kom ut från slakteriet levande av alla Ismails. Men du körde lastbilar med mat till dem. Paketleveranser. Fast det var inte mat du körde, det var människor du tog från lägret, föste in dem i kylrummet som täckte hela vagnen på lastbilen. Du sköt dem i huvudet, i bakhuvudet. Sen dumpades de på gränsen till Kroatien eller Kosovo och brändes.

Likbålen var gigantiska sa du. Stanken satte sig i huden, i kläder, i håret, i hjärnan och försvann aldrig. Det var för att fienden, som var dina grannar eller frisören eller affärsägaren skulle få skulden och det trappades upp. Ni var fan inte mer än några städare. Ni städade bort det de inte ville ha kvar. De makthungriga. Staten, för det var deras mark, deras land. Nu. En del levde när du sköt och en del var redan döda, men ordern löd att kulan skulle sitta i bakhuvudet. 

Jag sa med min kropp i ditt knä, det var en order och du reste dig så hastigt upp att jag ramlade ner där i kanten av verkligheten. Vi hade ett val. Det var mitt val. Det var ett val jag gjorde och jag kan inte mer.

Jag lindade flätan kring solrosor på din vita flaggförsedda kista, men gav mig inte för den skulle ligga på din bröstkorg. Tillslut hade de öppnat den för jag hotade att skära halsen av mig med saxen. När kistan skulle sänkas ner i hålet hade jag hoppat i och stått med händerna uppsträckta i jorden. Som för att hejda eller ta mot. Din morsa hade fått klättra i. Gett mig en örfil så blodet sprutade från vänster ögonbryn. Slatko hade dragit upp mig och sen hoppat i efter Dragana. Jag tappade en ny röd sko med tolv centimeter klack och vristremmar jag aldrig fick tillbaka. Vid gravölen skulle jag ha hållit ett tal tydligen men jag var inte där. 

Jag ser dig alltid med vidöppna ögon nu och maskar krälar hålor.

Vissa dagar hade ni inget att göra och då sprang ni längs ruiner och letade dem, de där paketen som du sa. Så berättade du om Milorad när han hittade flickorna där nere i källaren och en av dem hade långt svart hår och var så vacker att du fick svårt att andas. Hon hade hållit händerna framför magen och bett er att sluta och hade så ljus röst. Men han hade skrattat och skrattat och slagit en lekfull lavett över hennes ansikte, fast hon svimmade. Så hade han våldtagit henne gång på gång och du sa att det kändes som i en dröm och bara satt där på tältstolen. 

Rökte brass tills alla åtta män var klara och rättade till sina kläder, som att stoppa ner skjortan i byxorna och dra upp gylfen när hon blödde och den stora magen var strimmig av sperma. De andra flickorna, som kanske var tio elva år var döda och du visste inte om det var du som gjort det. Sen hade Milorad tagit fram kniven och sprättat upp hennes mage, tagit ut barnet och det var rätt stort och hängde där, blodig i navelsträngen och ni hade skrattat och skrattat för den lilla levde när ni gick. Ni hade gott om pengar, alla i förbandet hade massor av pengar, det kom från plundringar i alla hus som stod kvar, alla mutade poliser och ur de dödas fickor.

Här är fristaden för de förlorade, det finns ingen dom, det finns ingen frälsning. Det finns inga regler, det finns ingen vila. Så kom - lägg din själ intill mitt huvud. Låt mig trä armar kring din nacke och kyssa din såriga hals. 

Du visste hur jag hatade nyårsafton. Men jag kom ändå. För du bad mig. Det var reklamflingor över halva stan, konfetti i purpur över snödrivor. Vi vrålande och viftade hejdå till det satans året. Så blandade vi krut och hoppade med träskor på cementtrappan år efter år för de lärde min farfar oss därhemma. Vi snurrade fast en hemmagjord bomb i postlådan och den drogs upp och det singlade räkningar över hela kvarteret och det var rätt kul fast vi var tjugo det året. 

Du sa, jag svär, jag åker aldrig mer tillbaka, jag lovar och jag älskar dig. Alltid. Sen kysstes vi och det var inte så bra för jag fick näsblod och du skrattade så mycket att vi hoppade och snön rasade. Men jag var så rädd för jag kände att du var på väg bort.

Du var min bästa vän, från att vi var fem år nere i höghusen på Saga där vi de vita negrerna bodde och du med din jävla växtvärk i själen och som inte ville växa mer. Men det visste jag långt innan. Precis som jag visste varför du inte svarade när jag knackade på din blå dörr på nyårsdagen. Jag knackade och du öppnade inte. Vi åkte alltid skridskor på sjön dagen efter ju och jag stod där med mina över axeln och den hemska hemstickade mössan din farmor gjort åt mig, du vet den av ylle som gav mig kliande utslag i hela pannan. 

Så jag gick till fönstret och du låg på golvet. Du hade uniformen på dig och under baskern rann det rött. Din mor kom precis när jag krossade fönstret (med den där stolen vi brukade sitta i när vi rökte. Jag i ditt knä och du med armen om min midja, blåsandes rök genom ljusa hårgardiner och vi drack alltid Jameson). Jag kröp in genom fönstret och jag skrek ditt namn, men du ville inte svara. 

Som orgasm sköljer våg genom rispad tid längs lår som tryckt mot vägg med hand om kuk som sanningen om oss djupare in som pupill vidgas när vi dör

Hålet i tinningen, det rann ur det fortfarande, så försökte jag hindra substansen kladdet vätskan att förstöra mattan, för den var ju så fin. En matta från Peru, så jag höll mina händer under ditt huvud och tryckte försiktigt in allt som ville ut. Men hålet var så stort. Jag petade in smetig massa och det rann ut. Din mor, hon sa inget alls, bara stod där i dörröppningen med blicken fixerad. Sen kom polisen och jag ville inte släppa in dem, för de var tvungna att ta av sig skorna först, för att inte förstöra mattan och de fick inte ta med sig dig. 

Det är ett eko i vinden av alla söner och döttrar som oss. Som åker till ett land vi inte känner annat än i historier vi ärver. För att strida i ett krig vi inte vet vad det handlar om. Men de som vi måste för att. Rötterna sitter så djupt att du aldrig kommer loss och du kommer aldrig tillbaka som dig själv. Efter. Du dör en liten bit i taget eller där. Som du. Som jag.

De hade ringt efter en läkare och måste ha trixat med sprutor eller annat för jag vaknade på soffan, sen kom det en ambulans och jag vet inte mer om det. Olyckshändelse sa de, vilket skitsnack. Inget du gjorde var någonsin en olyckshändelse. Men jag sa ingenting för jag visste, visste att du hade redan gått innan du gick.

Jag gick hem till din jävla morsa. Jag gjorde det, förlåt mig inte alls. Jag sa att hon dödat dig att hon var ett monster som låtit dig åka till dem, hennes jävla släkt som var cetniker, skitit i dig hela livet, fan aldrig någonting som kärlek, bara skickas hit och dit som en jävla vara, låtit dig dö, för allt jävla stryk du fått av din styvfarsa och hon var en feg jävla docka utan känslor. Hon sa inget alls, hon rörde inte en min, hon var sten. Slatko kom och bar ut mig på trappan och sen låste han dörren. 

Så jag satt i kylrummet länge, vägrade låta dem byta uniformen till kostym. Aldrig, de skulle se vad som dödat dig. Aldrig och jag slogs och jag rev och jag slet igen igen igen. Du begravdes i uniformen och de måste tryckt in något cement i ditt huvud och sträckt ditt ansikte, för du såg så hel ut, nästan som en vacker docka.

Precis innan jag somnar tänker jag på dig för jag kan känna din närvaro likt ett fingrande draperi mot ansiktet när jag ska sova. Som ett minns mig, minns allt. Men jag går inte längre till graven där lila Tistelhuvuden snurrar rötter i en blond hårfläta. För jag lever än. För du är här i mig, alltid. För du är sammanvuxen med mina revben, tätt tätt intill hjärtat är du som en konstant påminnelse. För du har alltid ett val.

Tio år senare var jag där och såg när de sänkte ner de hittade förruttnade, det var lik i plastpåsar och som dragkedjor rasslar. Så lång tid hade det tagit att identifiera alla dessa döda, men tusentals begravdes namnlösa. Kvinnorna var svartklädda och det skreks och de grät. (Jag gjorde det för vår skull. Som en botgöring. För att du ska få ro. För att jag skulle få ro. Det hjälpte inte) En gammal kvinna bjöd mig på hårda syrliga karameller för jag mådde så illa, så tryckte hon mig i sin famn och sa ord jag inte längre kunde förstå. Hennes dotter kom och höll mig hårt från den andra sidan och jag kände dem inte ens.

Den yngre talade tyska och berättade att onsdagen, den 12 juli 1995 morgonen efter att Srebrenica fallit där på gränsen du vet, så var dimman så tjock att de först inte sett de nya soldaterna som stod i skogen som skuggor. Ljudet, det var öronbedövande, det var som skrikande djur som satt fast i saxar längs mark. Fast det var alla människor som lät, de där på vägen, 40 000 bosniaker.

(Jag vet att ni skickades från Serbien till östra Bosnien under försommaren. Jag vet) 

Hon sa att där mötte general Ratko Mladic tre representanter för alla de som hade levt i den här omringade enklaven i östra Bosnien. Hon berättade hur de svalt och hur de plågades. Alla våldtäkter och självmord och mord. Hur natten vrålades fram i skam. Den gamla kvinnan, hennes mor hade stått där själv bakom alla de fångade och hört generalen säga: 

Mladic är Gud denna morgon. Allah kan inte hjälpa er nu. Men Mladic kan. 

Sen slaktade han dem, alla. Omkring 8 000 muslimska män. Jag bara stod där och tittade ner på alla dessa kroppar i plastpåsar som täcktes med gröna dukar och flaggor som piskade kvinnornas sorgesång över deras män, deras söner, deras bröder, deras fäder och jag var tvungen. Jag tog fram det enda fotografi jag har av dig i uniform, det jag hittade i fars byrålåda, det fotot där du står mot en tanks och du ler men ser så död ut som limmad mot verkligheten.

Jag var tvungen att visa. Tanten kisade, höll upp det mot solen och nickade. Hon gick en liten bit och ropade och de kom, de små svarta kvinnorna. De var tysta där de stod och tittade på fotografiet, nickade, en höll sig för halsen, och någon klappade mitt hår och de pratade till dottern. De säger att han var här, där borta stod han och sköt. Han var så ung och han sköt tills alla kulor var slut. Hon pekade mot halsen, Škorpion. Där borta stod han. Så jag gick dit och precis där, fast i en annan tid köpte din mormor den där hunden till dig, den lilla grå. Nystan kallade vi honom och han tyckte om popcorn. 

Den lilla svartklädda kom fram igen, höll mig i handen och tog fotografiet. Hon ledde mig fram mot gravarna. Där släppte vi bilden av dig och du flög över kroppar, alla dessa förspillda liv som ditt och du flög tills jag inte såg dig längre och du försvann. In i mig.

 




Prosa (Novell) av Inkarasilas
Läst 2399 gånger och applåderad av 67 personer
Utvald text
Publicerad 2016-04-11 06:23



Bookmark and Share


    Pet gorilla
Mina ögon är suddiga av tårar. som trasiga fönsterglas som fått stolar kastade genom sig, trasiga fönster som mitt hjärta skär sig på när det sliter och river genom din satans text som inte släpper mig. Medan jag slukar din text spelar fragment av Guns n Roses video till November rain och Natural born killers samtidigt som Nine inch nails röjer med We're in this together på öronbedövande volym.
Detta skapar du! Du du du.
2016-12-30

  Goraxy 89 Orion VIP
Jag tänkte först när jag började läsa att dethär blir en stimulerande kvällsläsning om de ständigt så sammansvurna kärleken och döden - fel fel fel igen, för det blev en gastkramande upplevelse av att vara på plats där i Serbien, Bosnien där de flesta grymheterna utspelade sig. Varför spelas allting jag läser up som tredimensionell film i mitt huvud med alla de vidriga detaljerna, de lemlästade kropparna och ibland bara slemmiga tarmar och urholkade kranier och soldaternas råa skratt när de drar ut ett fullgånget levande foster ur den skändade moderns sköte (Jag kan ännu höra de råa skratten som kompenserar förträngd gråt. Jag hörde dem tror jag en gång för mycket när jag bodde på detdär vänsterkollektivet i Skattmansby (Veronmäki) jag hade gått redan och lagt mig, men gänget med Masa, Leo och Stigu satt nere i köket och drack Koskenkorva - Och det var om vad Stalin och hans hejdukar gjorde med prästerna o helt berättigat juu att de fick äta sin egen skit och fick dricka piss till - och då hörde jag de där hånfulla (blandar inte in något djuriskt här, för djuren är så fina och rena) De här skratten var ISANDE DEMONISKA, kalla - och dem hörde jag nu igen och rös när jag läste din text om vad dom gjorde där i källaren. Jag har sett ibland när hamnverkets dykare dragit upp de döda ur bassängen vid torget och kropparna av unga, äldre som ligger där och dryper på asfalten gör en så beklämd att man ibland vill skrika, vad har gått så snett i vår välfärd att människor i olika åldrar inte orkar mera? Också jag i ett skede övervägde att....? Nej läsningen av din text väckte mycket inom mig - Kanske framkallade den något av en Katarsis?
2016-05-09

  Judas Ekholm VIP
När svart inte är svart nog.

Brutalt snyggt!
2016-04-26

  Lily Lisbon
Jag grinar för mycket för att få fram en begriplig kommentar en pöl över min skärm för dig och detta kärleken döden och kanske mest av allt detta som raderar allt utom kärleken och döden jag vet fan inte
2016-04-19

  Tabac VIP
Bara titeln är det Nobelpris på...
2016-04-18

  Anya VIP
ska jag vara ärlig så orkar jag inte läsa många långa texter...men denna grep tag i mig från början. Du har ett eget språk och berättar så skickligt om det allra mörkaste. Tack för att jag fick läsa!!!
2016-04-18

    Boris G Revival
Ja du Inka - det gäller att ha en klatschig rubrik om man vill få respons.
Kommer och tänka på min mest uppmärksammade text som handlade om syskonsex.. (Ha det rimmade nästan)
2016-04-18

  Popangelov VIP
Omtumlande. Otroligt bildrik text och smärta i sin essens.
2016-04-18

  Kozo
Som du själv.
Ristar och skriver i huden, som den vore av sten/ knackas språket in inunder.
2016-04-17

  Bjarne Nordbö
Tar av mig hatten. Bugar djupt. Det får räcka.
2016-04-17

  Henning Hson
Gillar denna...som fan!
2016-04-17

  Moa Paulsson
Tempot och desperationen i den här texten gör den alldeles magisk. Kan bara bokmärka och applådera.
2016-04-17

  Lena Själsöga Keijser
att läsa dig
är att stiga in i vidöppna ögon
det är att följa den vidgade pupillens gång

du skriver i starkt flöde
med penseldrag orädda för tyckanden
2016-04-16

  Caprice! VIP
Andfådd... mållös...
Tack för självklart bokmärke!
2016-04-16

  S-E Forslin/same
NOBELPRISHÖJD! JOO!! TACK för väckelsesyn på Odjuret som döljes i oss alla!!!
2016-04-14

  Ljusletaren
Stark text!
Allt detta händer just nu ... någonstans ... skrämmande verklighet.
Håller med i allas lovord om denna text!
Var rädd om din begåvning och fortsätt och väck upp oss även i Sverige.
Bokmärkt!
Lycka till med att få denna text utgiven
/ kram
2016-04-12

  Gidde
Starkare text får man nog leta länge efter ! Lysande & extremt gripande
Ta vara på din begåvning...en text som denna finner man en på miljonen typ...
2016-04-12

  Micael Axelsson
Jahopp, så bär jag med mig det här som det sista innan jag ska lägga mig. Fi fan! Nä det går ju inte! Jag kunde inte sluta läsa, fast jag egentligen borde, men hade jag slutat så hade jag enbart känt mig som en fegis som ville blunda för det jag läste.

Du håller en klass för sig. Från första raden, naglade du mig fast, hade inte ens glasögonen på mig, då jag var på väg i säng... men, kunde inte förmå mig att stänga ner datorn, och det slutade med att jag hämtade glasögonen.
Jag ville minsann läsa färdigt, och ville läsa det intensivt då texten intensivt slog ner som en orkan fylld med vassa ting som slet upp mitt inre och lämnade blodiga spår.
Du fångar och berättar som vore det tydligt talande foton. Det du författar blir omöjligt att värja sig från. Din tankekedja kedjar mig fast i texten, och håller mig banne i mig - fängslad - tills jag når sista raden och är fylld av tankar och känslor. Hade jag rökt, hade jag tagit en cigg, under den stjärnklara himlen utanför.
Fan ta dig Inka. Fan ta dig för att du skriver så jävla bra att jag nu inte riktigt kan stilla mina tankar. All kärlek och heder till dig. Jag bokmärker, och bockar och bugar för att jag får äran att ta del. Tack Inka! Tack! Men jävlar, vad jag inte kan sova nu...
2016-04-12

  sann e
Tack för ditt val att skriva och dela. Tack.
2016-04-11

    Melona
Jag älskar Dicks kommentar här nedan. Den förmedlar så mkt av det jag känt, men inte kunnat sätta ord på till den här texten.

Det finns någonting oerhört i ditt skrivande. Det är en fors och en naturkraft och den går det då fan inte att värja sig för. Man bara måste läsa, fortsätta och dribbla sig genom stormen av snö och svidande eld. Så många timmar och stunder du gäckat mig med alla dina historier och ditt sällsynta, strama men ändå så djuplodande och nyanserade språk.


2016-04-11

  Dick Ainranher
Att decimerat din text med kommentarer som att man saknar ord eller att den beskriver ondskan är orättvist. Gör det du gör är att utan omsvep, utan redaktionella ingrepp eller estetiska styrmedel leverera en stålhamrad tankekedja så skör som nyfallen snö, så kall som en vinternatt och så obeveklig som dödsögonblicket. Du fångar känslan, stunden, förtvivlan och det absurda. Utan att blanda in godhet eller ondska.
Du visar på något det jag sätter mest värde på av allt; att det är våra val som skapar oss. Inte föreställningar om godhet eller ondska. Våra förutsättningar och val.
2016-04-11

  Fredrik P. VIP

Närhet och intimitet till en ofattbart grym verklighet som krig är och som pågår i andra delar av världen. En språklig uttrycksfullhet om är unik för sajten.
2016-04-11

  mike irow
otroligt
stark
bra
att det fattas ord!
2016-04-11

    Lars Gullberg
"du är dramatiker och borde skicka manus till regissörerna."


Jag blir helt stum av ditt språk Inka
mmm du beskriver ett område som om du varit där och upplevt det.

Minns åren under nittio-talet så väl nerifrån Balkan har vänner därifrån ochhar aldrig läst någonting så starkt kring den här typen av tema

håller med Peter. Du håller en annan klass

gör något åt din vackra begåvning bomba kultureliten med din sköna
(A)narkistiska eld Inka tror du finns där redan i spännande sammanhang hoppas jag


2016-04-11

  Solstrale VIP
Detta skriker ända ut, håll mig kvar, låt mig vara en äkta poet så som ditt språk bereder en skräck, rädsla hisnar vid känslan snart tar det mig och kastar mig ned, ber och bönar om mer, mer, mer... Skitbra! Snyggt! Träffsäkert!
2016-04-11

  Nanna X
Du är en tsunami. Jag bokmärker också så jag kan läsa i omgångar utan att storkna.
2016-04-11

  Peter Olausson VIP
Bland det värsta jag läst på Poeter. Det är sannerligen menat som ett beröm för en text som fastnar i svart ondska, men också i det febriga språket som gör att detta tar tag. Jag blir tvungen att bokmärka.
2016-04-11

  Opritjnik
Man kan inte annat än att damma av det gamla kraftuttrycket: "Dra mig baklänges!"

Fyan. Du tar kål på mig med din äckliga, vidriga jävla realism. Så sinnessjukt att det finns en hypnotisk melodi genom hela texten som tvingar en att läsa ända fram till slutet. Orden. Och alla orden.

Det blir naturligtvis 5 kärleksfulla nackskott av 5 i betyg.
2016-04-11

  Per Teofilusson
Skiter i morgontidningen och bönestunden. Vaknar med ett ryck och ett minne av en känsla från en dröm om hjärtinfarkt, eller om det var vilse på lavindrabbad fjällsida. Svart kaffe och den här är bättre än digitalis.
2016-04-11
  > Nästa text
< Föregående

Inkarasilas
Inkarasilas