Jag hade också så kallade vänner i min ungdom.

Som det inte gick så bra för.

En av dem mötte mig utanför Coop.

Och han sålde bingolotter med av cigarretter gulnade fingrar.

Och han frågade mig hur det gick för mig?

Jag svarade inte riktigt på frågan utan bara sade ok!

En av de andra blev skjuten bakbunden med hagelbössa.

Varefter kvinnan hans, hängde sig i garderoben.

Och de lämnade kidsen kvar bakom.

Och jag vet flera andra som tog den tidigare avgången.

För att de inte hängde med i livet.


När jag tänker på detta.

På ett spa bads hotell på Västkusten.

Och jag har talat om affärsutveckling m.m.

Och efter en 3 rätters av hög mycket klass.

Och ha avslutat kvällen
med en 16 årig Rom,
en dubbelespresso,
och chokladglass med crisp.

Och chillat i sofforna med vedeldad brasa.

Och lagt mig i god tid.

Så har jag svårt att landa.

Svårt att somna.

När det riktiga livet kryper in i mig.

När jag lägger mig på mitt hotellrum.

Där inget saknas.

Och saknas något mot förmodan.

Så lyfter jag bara luren,
som står på det välpolerade nattduksbordet.

Och knappar in någon siffra utan gula fingrar.

Och någon person som gått charmkurs svarar alla timmar på dygnet.

Och frågar mig; "Vad kan jag hjälpa dig med?"

Då har jag lust att säga;

"Sorry,
jag ringde fel.
Du kan inte hjälpa mig på något sätt!"


Ni kan förstå att jag då undrar.

Och förstå.

Att jag förstår hur priviligierad jag är.

Det är mycket lätt för mig att landa i verkligheten.

Och se ett helt annat perspektiv.

När ett möte i den övre världen sker.

Och de talar om oväsentligheter.

Och om profit och vinstmarginaler.

Och de inte har sett gamla vänner med gula fingrar.

Och nackskott.

Då händer det att jag måste ut ur rummet.

Innan allt det ytliga kväver mig.

Och bara absolut ensam gå iväg och promenera,
vid vattenbrynet och känna den salta vinden,
piska mig i ansiktet.

Och undra.

Vad fan det var som hände!