Mitt huvud vilar på det mjuka och blöta. Höga grässtrån sträcker sig långt över mitt huvud, ut i periferin. Jag känner hennes kalla tår mot mitt ben. Det är typiskt svenskt mellanstadsväder på en utanför-stan-äng. Det är tyst. Men ändå fyllt av morgonljud. Var trettionde sekund hörs en fågel skrika. Någonstans långt bort kör någon enstaka bil förbi vattenpölar som försiktigt låter plasket nå nyvakna öron på vårängen.

Hennes hår ligger som ett rött hav över tuvorna. I vågorna skymtar maskrosor. Hon reser sig långsamt upp så att havet forsar ner för hennes rygg. Vänder sig mot mig och ler som bara hon kan le. Vi är barbenta, alldeles för tidigt på året. Sommaren är runt hörnet tyckte vi och första kvällen med knän i frihet är underbar. Klockan är halv sju. Det är söndag. Jag och Alice har sovit på en äng tidigt i maj. Blöta grässtrån är fastklistrade mot vaderna medan vi samlar ihop våra saker. Alice tar av sin långa halsduk och lägger den om våra axlar som en filt. Vi säger ingenting. Jag vilar mitt huvud mot hennes axel medan vi långsamt börjar promenera mot vägen. Gropen mellan axeln och halsen doftar sött. Vi sätter oss på en bänk vid busshållsplatsen. Den har en gång varit vinröd. Nu är det svårt att hejda impulsen att långsamt dra bort färgflagorna som spruckit över hela bänken som en tonårsläpp i vintertid. Alice gräver i sin väska och tar sedan fram en svart tuschpenna. Hon håller den uppmanande framför mig. Hennes gröna ögon möter mina blå, jag tar pennan och börjar skriva på bänken. Jag skriver ”jag älskar Alice” och ritar ett hjärta efter henne. Hon gör ifrån sig ett aw-ljud och flyttar sitt hår från den ena sidan till den andra. Sedan tar hon pennan och skriver ”jag älskar Tova”. Hon lägger sig ner på bänken och tar en bild med sin telefon så att klottret kommer med. Hon skrattar tyst.

Det är en timme kvar tills bussen kommer. Jag måste kissa. Jag säger till Alice att täcka mig. Sedan hoppar jag ner i diket bakom hållplatsen och sätter mig på huk. Alice tar fram sin telefon och tar en bild när jag tittar bort. Jag drar upp mina shorts igen och försöker ta telefonen ur hennes hand för att radera bilden. Hon skrattar medan hon sträcker sin arm så långt upp hon kan. Jag orkar inte bråka. Vi lägger oss på bänken och håller om varandra. De röda vågorna kittlar min näsa. Jag ser en nyckelpiga krypa på hennes arm. ”Du har en nyckelpiga där”. Alice vänder på sig. ”Vart?”. ”ja den är där, på armen”. Säger jag och pekar. Alice fångar upp den på sitt pekfinger och sätter den på ett strå. ”Jag döper dig till Rosa”, säger hon högt till nyckelpigan. Kort där efter flyger den iväg.

När vi legat på bänken en stund hörs fotspår komma närmare. Det är en äldre man med en väska på hjul. ”Hallå flickor!”, säger han på ett lite fyllgubbevis. Vi reser oss upp och säger ett ganska lågmält hej. Vi håller om varandras axlar i dimman som fortfarande inte släppt taget om söndagsmorgonen. ”Ni har varit ute på galej förstår jag?” säger mannen med ett litet hulkande skratt på slutet. Vi ler artigt tillbaka och nickar. Bussen kommer i korsningen längst bort. Jag och Alice tömmer våra fickor på de pengar vi har. Det fattas en krona. Den äldre mannen slänger fram en krona och säger ”trevlig åktur flickor”. Vi fnissar bakom ett tack och sätter oss längst bak. Alice somnar nästan på en gång. Hennes tunga huvud faller ner till mina lår. Jag lutar mig mot fönstret och ser på medan försommarsverige rullar förbi utanför. Busschauffören höjer volymen på radion och jag kan höra Lisa Nilsson sjunga Himlen runt hörnet. Jag tänker på den långa duschen jag ska ta när jag kommer hem och hur de mjuka vita lakanen ska smeka mina ben när jag landar i sängen och tänker på Alice och den första kvällen med knän i frihet.