Jag lever i en ständig skyttegrav.

En lerig och blöt sådan.

Och stoppar jag upp huvudet en millimeter.

Så skjuter de mig direkt.

Hittills har jag undvikt det skottet.

Men jag vet ju.

Att jag inte kan ha sådan tur och skicklighet.

Hela tiden i framtiden.

Någon gång kommer de ju att knäppa mig.

Jag hoppas bara att när skottet kommer.

Att det går fort.

Så att jag slipper lida.

För jag har ju lidit i hela mitt liv.