Svetten rinner!

Jag köpte mitt älskade trumset i helgen.

Innan jag visste,
att jag älskade mitt eget trumset.

Så visste jag,
så väl,
att jag skulle finna kärleken.

Jag har förvisso alltid älskat trummor.

Och det fantastiska ljudet,
från virvelkaggar,
hängpukor,
crashcymbaler,
ridecymbaler.

Och framförallt,
baskaggar.

Icke att förglömma,
virvelkaggens hårda,
och,
distinkta slag som styr allt.

Men nu har jag mitt alldeles egna trumset.

Och jag är med mycket stor sannolikhet en usel trummis.

Men den känslan att vinkla,

alla,

(nu mina alldeles egna),

hängpukor,

crash,

och,

ridecymbaler,
i den vinkel jag vill ha dem i.

Är en totalt sjuk känsla.

Det är som en fulländad orgasm i varje slag.

Trumstockarna slinter ibland ur nävarna,
och jag slår ibland orena kantslag.

Men nu när svetten rinner nedför ryggraden.

Är det kärleken som rinner nedför min ryggrad.

Och att bara få slå på.

Och att få känna livet explodera!

Rakt ut i den konstnärliga friheten.

Är ytterligare en dröm,
som jag har återigen har förverkligat.

(Jag börjar bli duktig på att förverkliga mina drömmar.)

Svetten rinner!

Jag slår på!

Jag är.

Som en liten,
liten grabb.

Som just fått,
sitt egna lilla favorit Lego.

På Julafton.

Jag är som ett barn just nu.

Totalt uppslukad.

Jag gråter av glädje.

När svetten rinner nedför ryggen.

Jag hör bara ljudet.

Och jag känner så vackert trumstockarnas respons mot skinnen.

Var enda slag,
är återigen,
och hela tiden,
som en fulländad orgasm.

Och jag bara söker takterna.

De outforskade.

Och jag hör livet explodera,
in i lyckan,
i mina slag.

In i evigheten.


Döden.

Är väldigt långt härifrån just nu.

Detta är en ren endorfinkick!


Just nu.

Är jag så oerhört lycklig.

I min endorfinvärld.

Likheten är.

Att när vi har älskat med varandra.

Jag med min älskade kvinna,
och hennes gudabenådade sköte,
och hennes silkesmjuka hud.

Och efter att vi har haft vansinniga orgasmer.

Är liknelsen nära.

Dock kommer aldrig trummor i närheten.

Av vad som sker mellan mig och min kvinna.

(jag ville kanske bara förmedla en känsla!)

Jag lever oavsett föregående textrader,
i min marsvärld.

Av outtömda takter.

Trots att svetten rinner.


Nu rinner det även från min panna.

Svetten rinner.

Som kärlekens tårar.

Från pannan,
förbi mina ögon,
nedför kinderna,
där svetten blandas,
med mina tårar.

Och droppar ned på golvet.

På mina reservtrumstockar.

Som ligger där trånande,
och väntar,
på att få visa vad de kan.

(Jag måste nog duscha innan jag lägger mig!)

Och efter min dusch har jag endast en ambition.

Att lägga mig,
och krama hennes silkesmjuka hud.

Denna fantastiska kropp.

Som jag längtar,

som fan efter.

Trummor må blåsa ut min hjärna.

Men min kärlek till henne.

Blåser på fullt allvar,
ut min hjärna på riktigt!