Jag måste lägga mitt pussel återigen.

Om allt mitt resande i livet.

Och efter Afghanistan.

Som lärde mig så otroligt mycket.

Som tillfogade mig saker i livet.

Som lärde mig delar av sanningen.


Och när vi återigen talade med taxichauffören.

Om Kings Days här nere.

Så sade han.

Att vi har förlorat många turister.

På grund av terrordåden.

Folk vågar ju inte att vara i stora folksamlingar.

För att de rädda för idioterna.


Då tänkte jag så här.

Skulle något hända här nere.

Så hoppas jag att jag är en av de första.

Att hinna fram innan de skjuter mig.

Och sänka idioterna.

Bara för att rädda de oskyldiga.

För att rädda de små barnen,
som går vid torget med sina föräldrar.

De små oskyldiga.


Jag är inte rädd för att resa.

Min resa i livet har varit så brutalt vacker ändå.