... så snart jag själv
tagit tag i, rett ut
och ordnat upp mitt liv ...

Kärleken
jag säger mig behöva
för att få kraft nog
att allt det mörka,
tunga och svåra
dess inflytande beröva
anses ej vara någonting
annat än en form av undanflykt
för mitt eget ansvar för mitt liv ...

Och kärleken
fungerar ej
ens som annat
än ett förbannat
ansvarslöst alibi ...

Det är rent skitsnack
enligt mig!

Kärleken
är och förblir
själva grundförusättningen
för allt mänskligt liv
vilket visar sig
vara i det närmaste ett axiom
när det handlar om 
ett spädbarns möjlighet
till överlevnad och fortsatt liv ...

Men i det
singularitetens överväldigande
majoritetssamhälle
vi alla var och en lever i
är kärleken 
en smärtsam påminnelse om
den valda eller påtvingade
singularitetens
faktiska över tid 
konsekvenser och pris ...

Insikten om
att detta är en grund
för inställningen till
kärleken som källa
till kraft, inspiration och livsenergi
stärker mig i kropp och själ
i varje sådan utsatt stund
i min övertygelse
om att kärleken
inte någonsin kan
bli eller vara
vare sig 
en undanflykt
eller alibi
för att frånsäga mig
ansvaret för mitt liv ...

Ty kärleken 
kan inte vara annat
och kommer därför
så att vara och förbli
själva grundförutsättningen
för allt mänskligt liv
såväl här och nu
som över tid ...

Och vi som människor
är ej skapade 
för att leva i
ensamhetens singularitet ...

Att älska och älskas
Att behöva och behövas
Att få bekräfta och bli bekräftad
Att få bry sig om och bli ombrydd
Att ha någon nära tätt intill
som man vill
och kan skapa minnen tillsammans med ...

... är bara några
av alla de självklara
naturliga behov
vi alla vara och en har
och som ger vårt liv
den innebörd och mening
vilken motiverar vår vilja till
att leva och kämpa för våra liv
för att kunna skapa
nya möjligheter, kreativa alternativ
och allt annat som bidrar till
att det kan bli ett intressant, utvecklande
och kärlekfyllt liv med med mersmak
inför en kommande framtid ...