du är en vacker man
med ring i örat
med rötter i Europas mest demokratiska land

du bekräftar äntligen
det jag slagits för i 38 år
att diagnosen är inget
men mötet är allt

du talar om känslomässig konfrontation
att du inte ger dig
när patienten svarar "ingenting" och "jag minns inte"
du säger bara "sluta säg så där...det låser dig"

du är ett kraftpaket i bomull
som jag med mitt i järn inpackade nylon
om du inte var min handledare
skulle jag krama och pussa dig

och det är precis vad jag tänker göra
när vi en dag måste skiljas
under 38 år har jag inte kunnat spegla mig
i någon annan i mitt grymma yrke men nu du

du säger att jag i mitt svåraste fall
hittat en intressant dialog
som kanske kan väcka en död
ett hyperintellektuellt maskrosbarn

du frågar mig vad jag känner
du frågar mig vad jag känner
du frågar mig vad jag känner
när jag sitter där med dagens åttonde deprimerade själ

du väcker min kärlek åter till yrket
du väcker åter hela mig till nyfikenhet
om vad kärlek är
om varför vi inte känner men bara pratar skit

jag hade gett upp min förmåga att utvecklas
nu vet jag det är möjligt
om vi slutar pratar om vad vi gör
och gör vad vi ska...fråga vad vi känner