Mina dikter gråter av smärta
men jublar samtidigt
i en kaotisk blandning av eufori och frenesi,
av tårar och självplågeri,
av delirium in absurdum,
medan kärleken bär mig utanför verkligheten
och samtidigt berövar mig henne som jag älskar henne,
fjärmar mig från henne och ger mig henne på samma gång,
i ett kaos av blandade känslor av rus och vilsenhet,
av extatisk visshet och turbulent besinningslöshet,
av svindlande besatthet och fullständig hopplöshet,
som om kärleken bara var ett fall ner i en avgrund
utan botten, utan slut, utan sans och utan mening
medan samtidigt hela livets enda mening
finns koncentrerad i detta enda:
i kärleken till en annan än sig själv.