I-världen ligger i grus
graven är prydd med drömmande
blomdoft och fågelsång
i nyfödda klingande toner

av jublande mänskomassors jubelrop
och hästars frustningar och gnägg fladdrar fanor

Yrvaken

reser sig Människan
ur förnedringens långa dvala
reser sig i all sin väldighet

Står åter Lysande. Värdig! Klarsynt

Och hon följer blicken ut
i oändliga omöjlighetens dimensionslösa tindrande rum

Vilande på en solstråle …

i det hisnande perspektivet

beundrar hon därifrån sin existens´
´
förutsättning, sin enda möjlighet i total omöjlighet:

ljuvliga Jorden

rymdens blå skimrande blomma

- livets tillflykt -
undan utplåningens väldiga vingslag

Överväldigad

berusad av förundran utbrister Människan:

Helig är Jorden, om Skapad!
Om tillkommen av gudomlig slump – Helig likväl!

I detta väldiga perspektiv strålar Människans
Hopp omkring
Livets spindelvävstunna tråd
spänd mellan evighetens början och slut över
utplåningens bottenlösa

avgrund

Hon

balanserar

på

tråden
över

av-

grun-

den med

grun-

den

för barn och barnbarns
och dem efterkommande generationers
allt väldigare

Katedral

i
skälvande händer


Svindeln

fumlar till Henne räddningen:

Logikens livlina
spunnen av förundran och förnuft
tvinnad av tysta tankars täta häpnad
inför Livet
härdad i realismens känslokalla
stålbad
synad i realitetens klarsyn
fäst
vid det viktiga svaret
på den fundamentala frågan:

”På vad beror det, att vi faktiskt Är?”

Ur ovissheten hörs:

Oåtkomligt är Livets ursprung
men viss dess Helighet!

HELIG

är Jorden

HELIG

är Skapelsen

HELIGT

är Livet

HELIGT

vart andetag

Böj i vördnad pannan, O. Mänsklighet!
Öppna, inför det Skapades oefterhärmliga konstverkens KONSTVERK MYSTERIET,
Edra sinnen!

Höj

i andakt inför HELIGHETEN
edra blickar mot Höjdens

Outgrundlighet

Sjung! Sjung Lovsång! Bed:

”Människa inför Gudinnan:
Oh, Gudinna! Inför MÄNSKLIGANS

TILLIT! TRYGGHET! HARMONI!