Axlarna kryper inåt mot varandra, som för att gömma mig, mitt innersta som känns grått, eller bara blekt och utan vibrationer. Mitt hjärta hukar sig inunder spända revben och en tung haka. Halsens muskler som fiolsträngar när jag i ett försök att lindra smärtan trycker på dem med mina trötta fingertoppar.

Allt är trött i mig.

Jag undrar hur det hände, när det blev till, denna känslan av övermäktig tyngd och vekhet. För jag kan ännu le och jag kan skratta med andras varma blickar, eller är det bara ett förfinat skådespel? Ett finstämt instrument jag utvecklat för att kunna fortsätta andas, bara fortsätta, likt en kugge i ett maskineri som bara ska gå.

Varje ljud borrar sig in i nerven som aldrig stillar sig, inget fågelkvitter är längre vackert. Befinner mig mitt i en storm utan slut och allt jag kan göra är att leta gömställen. Mitt tålamod bär inte mer, likt en sedan länge sinad brunn har de sista dropparna gått åt och törsten blivit outhärdlig. Ilskan bränner i den påträngande torkan, pyr i min matta kropp och chanslös väller hettan ur mig i en blixtsnabb hundradel av oanade krafter!

Något går sönder, det gör det alltid. Prylen närmst till hands är i bitar och inuti min bröstkorg kliar ett obehag. Är 13 år gammal och skäms. Jag är en annars modig själ men just nu livrädd, var kom det här ifrån? Amperen har sjunkit till nära noll, det är tyst i mina ådror. Jag står still, paralyserad, trycket mot mitt bakhuvud är enormt.

Allt är tyst i mig.