det finns ingen som hör eller ser en ensam själ
den bara vandrar sin trista väg långsamt
så långsamt

ingen som vet vart den är på väg
den bara går ändå
och stannar inte opp för att vinka adjö
för det finns ingen som kan se dens vita kalla händer

talförmågan har den tappat för längesedan,
för det finns ingen vars öron vill lyssna

synen den är svag, på gränsen till försvunnen
för skönheten i världen försvann med livet som övergav den

kroppen är nästan som borttynad
men ändå kan den fortarande gå

det enda som inte är försvunnet är pulsen i ådrorna
och slaget i hjärtat
den fortsätter gå med tron på hoppet i sitt sinne
att en dag få återse livet

spöke