Vi läste om revolutioner.
Och någonstans skrek jag, toner av forna diktatorer.
Är det inte kallt att sitta på backen? Det är inte sommar längre var rädd om dig vännen. Det sa hon med de snälla ögonen och den stora sjalen.
Medans jag egentligen ville sjunka genom jorden, eller dö eller något sånt.
Sånt där som får en att sluta tänka på ångest.
Bromsarna skriker, i julklappshetsen. På gränsen mellan liv och död
i den grådaskiga dimman. Ett lager av is, 6 månader av köld.
Jag famlar efter revben, bland blåmärken och köldskador.

Sen slutar det där. För nu ser vi inte längre åt samma håll.
Och låtsas vara främlingar i december.