Jag har sett Lovisa i alla tänkbara ljus; jag har sett henne mattad av en solnedgång, knivskarp i en vinterdager, badande i skenet från flämtande stearinljus. Jag har hänförts, berusats, näst intill förintats efter hennes inträde i den ljusa världen, men aldrig har hon varit så intagande som de första åren, utanför ljuset. Åren då hon skör och späd, förbjuden att träda in i cirkeln av ljus som karaktäriserar vår tids sociala liv, tycktes lysas upp inifrån av en klarhet och snudd på barnslig önskan att bli sedd. Trots att jag alltid sagt att det var jag som först såg henne och att det var mina ögon som lyfte henne ur skuggan, trots att det är min bestämda uppfattning när jag av vänner ombes berätta vår historia, så anar jag att hon fick syn på och valde ut mig långt innan jag blev medveten om hennes närvaro.

Alltså, scen ett: Lovisa dyker upp. Vi befinner oss i salongen hos herr och fru F - givetvis är det här det börjar, i societetens Mecka och händelsernas obestridda centrum - och stämningen är bullersam och hög. Ni vet hur en bjudning går till, dova samtal, högljudda utbrott av plötsligt skratt, det kurtiseras, kryps, artigheter utbyts och i utkanten står jag. Jag har dragit mitt strå till den sociala stacken och står nu en smula på avstånd, betraktandes de andra gästernas dans medan jag överväger att göra min sorti. Jag ämnar bara kasta en förströdd blick åt dörren till, men blicken fastnar vid en klänningsfåll så mycket gråare än den färgstarka bjudning jag deltar i. När jag lyfter blicken utan att förstå vidden av detta ögonblick ser jag en flickgestalt tryckt mot dörrposten, skygg, nästan som ett djur. Jag försöker att titta lätt på henne, liksom rädd att min blick ska lämna avtryck. Hur länge har hon iakttagit oss? Skuggan hon döljs av tycks smälta samman med hennes konturer, hotar att uppsluka henne, och jag förstår att det är något som till varje pris måste förhindras. Den här nätta unga kvinnan med så fina drag, så glänsande lockar och avgrundsögon hör inte hemma i den kvävande skuggan. Hon måste räddas.

Scen två: Ett litet samtal. Jag dricker te med fru F på ett nyöppnat café och hon är fortfarande uppfylld av den senaste bjudningens succé. Fru F är en så tillrättalagd och kokett person att det aldrig skulle falla mig in att tänka på henne som någonting annat än fru F, trots att det inte alls hör till min tid. Vissa människor är som från en annan tid och fru F är definitivt en av dem. Det är därför hon med så stor framgång har sina små samtal med människor hon anser vara i behov av rådgivning.
- Du var visst inte helt närvarande sist vi sågs, har jag rätt?
Hennes örhängen är så långa att det ena nästan vidrör hennes axel när hon lägger huvudet på sned och ser forskande på mig.
- Jag hade trevligt, svarar jag obestämt.
- Jag såg att du lade märke till mitt hems lilla olycksfågel. Fru F ser beklagande på mig när hon ser hur alla mina muskler späns. Lovisa passar inte i sådana kretsar som du och jag rör oss i, fortsätter hon. Det är för allas bästa.
Jag nickar, jag förstår.

Scen tre: En dåres besatthet. Jag kunde omöjligtvis acceptera en värld där den ömtåliga fågel jag sett i dörröppningen inte var välkommen. Lovisa, bara hennes namn var en sensation jag vällustigt hängav mig åt, fyllde det tomrum som tidigare brett ut sig över en så stor del av mitt liv. Jag planerade vår flykt undan civilisationen, jag drömde om vår triumferande framgång på världsstädernas scener, jag tillskrev henne egenskaper som på en gång gjorde henne till mänsklighetens moder och en föraktad, men i hemlighet blomstrande raritet. Fantasierna var motsägelsefulla in i det absurda, men det hindrade mig inte från att njuta skamlöst av dem och minskade heller inte vad som snarast var att betrakta som en fixering vid min Lovisa. En ivrigare gäst hos herr och fru F hade sällan skådats. Inte en bjudning hölls utan min närvaro och däremellan fann jag andra anledningar att besöka huset. Jag säger ”huset” då det inte var för dess ägare jag avlade visiterna, utan för vad som rörde sig bakom kulisserna. Jag skymtade henne alltid vid något tillfälle om jag befann mig i huset, och så till den grad gäckande var hennes uppdykanden att jag ibland misstänkte henne för att avsiktligt spela svår för att öka min förundran. Om så var fallet lyckades hon med besked; inom kort var jag en marionettdocka i hennes våld, och det långt innan vi utbytte våra första ord. Hon var så vacker, men vad jag kunde se var hennes skönhet för ingens ögon utom mina otillåtet sneglande. Vem är du vacker för, Lovisa?

Scen fyra: Kollision. Upptrappningen har pågått länge när vi nu befinner oss vid tidpunkten för min första egentliga kontakt med föremålet för min beundran. Jag har minutiöst planerat detta inledande möte och blir totalt satt ur balans när det givetvis följer Lovisas plan, om någon alls. Vi befinner oss åter i salongen i huset där jag vid det här laget närmast ses som en familjemedlem och jag står än en gång lutad mot väggen, nöjd med min insats i föreställningen. Det börjar som en lätt kittling i nacken, sprider sig längs ryggraden och följer nervbanorna ut till varje cell i min kropp tills jag är som fylld av en dov vibration. Lovisas närvaro är förkunnad. Den här gången är jag inte lika försiktig med min blick, utan riktar den djärvt mot hennes ansikte. För ett ögonblick tillåts jag försjunka i hennes anletsdrag, sedan vänder hon hastigt på klacken efter att ha sett uppfordrande på mig och försvinner utom synhåll. En order är en order, hur subtil den än må vara, och jag finner det självklart att lämna salongen för att leta upp Lovisa. Jag finner henne genast i en undanskymd vrå. Har hon planerat det här lika väl som jag? Det finns ingen mening i att redogöra för alla ord som utbyts, de är alltför många och till viss del skäms jag alltför mycket för att avslöja dem. Det är strängt taget bara tre ord som är av någon egentlig vikt i vårt långa samtal.
- Ta mig härifrån.
Skälvande ser hon på mig, en orättmätigt straffad fånge, och jag anar så många år av instängd passion. Hur skulle jag kunna lova något annat? Sammansvetsningen av våra öden är definitiv, föreningen fullkomlig.

Scen fem: På flykt. Dämpa belysningen till en vårvinternatt med molntrasor jagandes fram över himlen. Än lyses vår scen upp av det starka månskenet, än försänks den i skugga. Två figurer halvspringer hukande över en gräsmatta, skyddade så gott det går av träd och buskar. Det är uppenbart att vi inte vill bli sedda, vilket gör åsynen av Lovisa och mig nästan skrattretande när vi väl hamnar under strålkastarljuset. Jag är upprymd, vi är nog båda upprymda, när min fågel äntligen ska få känna frihetens vindar under sina vingar. Jag har stora planer för oss långt bortom salongerna hos herr och fru F. Jag har slitit min fågel ur dödsgreppet hon hölls fast i. Jag har introducerat Lovisa för livet i ljuset, som hon så nogsamt hållits ifrån. Jag har modigt riskerat allt i den räddningsaktion som befriat henne från den hemska, lömska, intet ont anande fru F. Mitt hjältemod är oförlikneligt. Jag är tämligen säker på att fru F blickade ned på oss från sina fönster när vi hastigt lämnade egendomen.

Scen sex: Drömmen om Lovisa. New York är vårt hem nu, ingenting från det förflutna kan nå oss. Det höga tempot här passar Lovisa, som hungrig på livet kastat sig ut i dess virvelströmmar. Faktum är att hon inte bara smälter in, utan kompletterar staden så att det tycks som om den blev en metropol först när hon anlände. Det gläder mig att se henne glöda av levnadslust och det får mina drömmar om vårt liv att växa och nå nya höjder. Här ska vi skapa oss vår lycka, det är jag övertygad om. Lovisa är redan på god väg så som hon rör sig i sina nya kretsar, njuter alla behag nyheten erbjuder henne. Om kvällarna tar hon mitt ansikte i sina händer och viskar ömma ord, bara ämnade för mig. Salighet.

Scen sju: Sprickor i hägringens utkanter. Jag sitter ensam i en ödslig lägenhet, har skapat mig en liten ljuscirkel i ett hav av mörker. Givetvis är det för effektens skull, för att Lovisa när hon väl kommer hem inte ska kunna undgå att se hur ensamt jag har väntat på henne. Hon är hemma alltmer sällan och min enda inblick i hennes förehavanden består i de otaliga räkningar de efterlämnar. Jag har också vänner - hennes vänner är mina vänner - och jag skapade mig också en rätt respektingivande ställning när vi kom hit, men min vittrar medan Lovisas befästs. Det är märkligt hur en ny tillvaro har kommit smygande och försiktigt för att inte väcka min uppmärksamhet skuffat den gamla åt sidan. Jag tänker på den nya tillvaron som en drake, vars vrede jag under inga omständigheter får dra över mig. Därför tvingas jag acceptera den och jag tvingar mig själv att se det goda även i detta utbytta liv. Lovisa är, när hon väl välsignar mig med sin närvaro, fortfarande ett under av skönhet och grace. De kvällar vi är tillsammans får hon mig med smekningar och förtrollande leenden att glömma hur hon försummat mig. Hon får mig att smälta och vekna och krokna tills jag återigen ligger för hennes fötter och ber henne att inte lämna mig ensam, trots att det är hon och inte jag som borde be om förlåtelse. Hur skulle jag kunna sluta älska någon som utövar sådan makt över mig?
- Hon känner mig så väl, intalar jag mig, hon älskar mig så oåterkalleligt. Det är därför hon behärskar mig så fullständigt.
Jag när min dröm om att snart hitta tillbaka till den väg jag utstakat åt oss.

Scen åtta: Demonen i min älskade. Det är svårt att erkänna ett så fatalt misstag.
- Hur vågar du kräva av mig att jag ska sitta hemma med dig varenda kväll? Lovisa formligen spottar ur sig de ursinniga orden.
- Jag kräver inte att du ska tillbringa varje sekund med mig, svarar jag något mer upprörd än jag hade önskat, men du begriper väl att jag vill ha mer sällskap än någon natt i månaden? Det är inte orimligt av mig att vilja spendera tid med den person som jag har något som ska föreställa ett liv med.
- Så du kallar det du har ett liv? Mitt i ilskan lägger hon skeptiskt armarna i kors. Du får ursäkta, men jag begär mer av livet än du någonsin skulle kunna erbjuda. Hur kan du nöja dig med att sitta i den här sorgliga, stinkande lägenheten kväll efter kväll när livet pågår där ute?
- Jag nöjer mig med det eftersom vi inte har råd med något annat, nästan skriker jag åt henne. Du tror att ett glamouröst liv är en mänsklig rättighet! Jag är hemskt ledsen att göra dig besviken, men det kallas exklusivitet just för att alla inte kan få det.
- Allt du någonsin pratar med mig om är pengar. Hennes blick bränner nästan hål på mitt försvar.
- Det är för att allt du någonsin gör är att göra av med pengar. Dina vanor suger pengar som vi inte har ur det här hushållet.
En kort stund står hon tyst och jag börjar nästan tro att jag har vunnit.
- Du suger livet ur min kropp, väser hon till sist och vänder sig om för att gå.
För ett ögonblick är jag den jag var innan draken kom och jag vill höra desperation i hennes ord, vill höra hennes hjälplöshet och jag vill rädda henne. Jag hör ingenting sådant. Jag låter henne gå.

Scen nio: En dröm är förlorad. Slutscenen utspelas på ett sjaskigt café på en av de gator i New York som man inte talar om. Jag saknar henne inte. Nej, vad jag saknar är den försynta, nästan ängsliga fågel som jag föresatte mig att släppa fri. Jag saknar de dagar, överfulla av tillgivenhet, som aldrig nådde utanför mitt huvud. Fru F har spårat upp mig, vilket inte förvånar mig det minsta. Fru F vet allt om alla på ett så självklart vis, som om det var hennes åldriga, men ädla händer som höll i trådarna till all världens öden. Nu ansåg Fru F att det var dags för ytterligare ett litet samtal, varpå hon utan svårighet sökte upp mig.
- Nå, du kan inte påstå att jag inte varnade dig, förmanar hon på sitt gammalmodiga sätt.
Jag förblir tyst. Jag förtjänar det här, jag borde inte ha underkastat mig min romantiska natur och äventyrat varje uns av trygghet och stabilitet.
- Jag önskar att du hade frågat mig om råd först, fortsätter hon trött. Jag gav dig verkligen en chans att berätta om dina känslor för Lovisa.
När min envisa tystnad fortsätter suckar hon och låter mig för första gången under vår bekantskap ana en nästan moderlig medkänsla.
- Du är inte den första, raring.
Så berättar fru F för mig om Lovisas liv innan hon togs under herr och fru F:s beskydd och jag känner hur sten efter sten i mitt redan raserade luftslott pulvriseras och tillintetgörs. Parasiterad långt innan jag hade kännedom om hennes existens finner jag mig slutgiltigt och absolut besegrad. Strålkastarljuset mattas, scenen höljs i dunkel.

Kasta mig inga rosor. Ridåer.