Dominuiqe Fernadez i ”Ängelns hand” om det omöjliga i att skilja verket från konstnären – själva livet, döden, hur konstverket söker sig inåt sin kärna såväl som utöver alla förnimbara sinnligheter, gränser, ändlösa aktualiseringar - konst som kunskapens antites – Pier Paolo Pasolini är bortom vilja och förmåga till varje kompromiss med smärtan som vägvisare i hans lek med dödar, den ena skitigare än den andra som poesi när skötaren på slakthuset är den ende som vet att alla skall dö, så snart och ritualiserat – så blir estetik det handlar om sinnlighet, det handlar överskridanden, det handlar om ny kunskap omöjlig att upprepa och tömmas på allt innehåll, så erfar då; själva järnlukten som följer av allt blod alla slamsor under hjulen på en Alfa Romeo i högsta hastighet bort från ett radikalt verk - en handling som är sitt eget slut en tes att bestrida vem orkar, vem kan, vem vill, vem vågar, vem har råd, vem vill ta risken – Ingen är svaret på Cyklopens fråga - Ingen för att slippa, nästa gång Homeros seglar förbi Sirenernas plats skall han inte binda sig vid masten för att hämma sina sinnen utan erbjuda en Alfa Romeo åt den förste och siste betraktaren -

Roger Karlsson