Jag sitter här ensam i natten och väntar.

Huset är alldeles tyst.

Sånär som på ljudet från någon reprisfilm i gästrummet.

Jag gäspar emellanåt.

Och jag är mycket trött på många sätt.

Men det bekommer mig inte.

Jag väntar bara på att min dotter skall ringa.

Så att jag kan hämta hem henne från studentfesten.

Den tjejen skall inte åka spårvagn hem.

Inte heller taxi av någon sort.

Hon skall åka hem med sin Pappa.

Och när jag vet att hon ligger trygg i sin egen säng.

Då kan jag somna.

Lyckligt vetande.

Att hon är tryggt hemma.