att jag,

inte förmår lyfta dig

[och mig]

på mina axlar

och ringla honung

över din existens

beror inte så mycket

på din kroppsvikt

eller på honungsbrist

som på

anledningen

som jag inte finner

när du,

ständigt krossar

krasar salt

i mina gapande sår

[och det är inte finsalt -

utan grövsta vägsalt]

som Du valt ut...

med omsorg...

endast för Mig...

jag tackar

men jag,

jag är otacksam som få

och bara onödigt ilsken

[okränkbar]

och du,

du är rädd

och jag kan ingenting göra

för jag,

finner ingen anledning

att ringla honung