Nu släcker jag ner omvärlden.

Och kommer att vara verbalt tyst.

Och bara fortsätta att skriva.

Jag kommer att undvika samtal om mitt liv.

Omvärlden kommer ej längre få tillgång till min ärlighet.

Omvärlden kommer ej längre få tillgång till mitt liv och mitt inre.

Jag släcker ner alla relationer.

Då jag tenderar att bli skadad av relationer när jag är ärlig.

Jag som alltid har tänkt att den gamla klyschan ”ärlighet varar längst” funkar.

Men nu har jag så tydligt upplevt.

Att ärlighet och öppenhet kan skada mig riktigt hårt.

Så nu släcker jag ner och går i exil i mitt älskade Shangri La.

Där bakom de snötäckta bergen där ingen når mig.

För jag vill inte bli nådd.


För allt detta har gjort fruktansvärt ont.

Alltför ont.

På grund av.

Det jag själv har utsatt mig för.

Och det andra i sin okunniga välvilja har utsatt mig för.

Så nu släcker jag ner och bara håller käft.

Och.

Bara älskar och skapar.

Och bara försöker att överleva i min egen valda trygga ensamhet.

Den ensamhet som jag så tryggt har förlikat mig med sedan årtionden tillbaka.

Jag behöver inga fler knivar i ryggen.


Det räcker nu.

Med jakten på mig.

Ni kan sluta springa.

För jag är ändå redan långt före er.

Jag är redan bortom bergen.

Där jag släcker ner omvärlden.