Ljuset når mig bortanför trädtopparnas lyckliga stund.
Jag slår glädjen i håg, så glöms vintern bort.
Man vet aldrig nästa dag, om gräset huggs,
björkarnas kronor hänger.
Ynglingarna går rakryggade på vägen,
dit de ska med sina framtidsavsikter.

I åväntan på dagens ljuslyckefångst
äter jag gröt och dricker kaffe.
Ropar på Ji, att hon ska få ställa till det
med sin Zens...
Så är det nu få förunnat att blåsa bort skuggorna
natten kan man inte heller förbise.
Då smyger sig profeten Ji fram på berget längs branten...
Alla praktiska talar, sålunda söker de sätta Ji på plats.
Se en skugga där på väggen, och man måste se
hitom den för vad den är. Men Ji vet var hon ska stå -
hon gör allt för det sköna från sitt hopptorn till zenit.

Från 1:an, då Jii är höjdrädd i verkligheten.
Hon tycker inte om höga broar och kyrktorn.
Om det är gotiska valv - jii!
>>Inga böner för mig!>>
Om hon inte skulle våga att se sig flugen upptå
på den högsta kupolen med himmelslegeringar
av regnets tider.

Ji: >>Ze den ja! För vad den Är. Man kan också låta
allt vara, att världen beror. Ze ljuzet skölja över det
zkugglika som förloraz. Göra föremålet så atomistiskt
litet där i zkuggrutan, att det tar upp hela partiet
i ett ljuzfält! Och zå vidare.>>
Ji borde vara mer försiktig.
Alltför stor nyfikenhet straffar sig i längden.
>>Att naturen zover?>> mumlar Ji.
>>Ja, att någon tar med dig på spårvagnen.
Bort till kyrkogården. Om så bara för ditt illusoriska...
självändamål. Det är så jag ser det. Om nu ljuset
träder fram i begynnande juni så är det flyktigt.
>>Du ztäller till det.>> Ji höjde på ögonbrynen.
>>Jag försöker bara fostra, ursäkta foztra ett!
Du är som du är.>>
>>Prezis som zkuggan zka man ze mig för vad jag är.
Juzt det! För jag är din idé som gömmer sig i zekretären!>>
>>Jiii>> kvittrar trasten.
Ljuset går mot kvällningen mot nattsömnens ide.
Människorna har under junidagen blivit öppnare,
rentav gladare.