Ibland handlar poesin just om det som inte existerar för vår
yttre syn, inte heller för vår inre. Jii är ett exempel på detta.
En idé.
Jii är dessutom gudomligt upplyst av andevärlden,
trots sinnliga bestyr lyser den upp omvärlden
penetrerad av ljuset med immanens i nyplatonsk anda.
Försöker fånga föremålen och språket.
Pricken över i (ja).
Med G.W.F. Hegels dialektik och Immanuel Kants idé om
det sublima i "Kritik der Urteilskraft" eller också kristen
eskatologi som intertextuell relation. Så om Jii sitter på
en trädgren bli inte förvånade.
Varelsen söker bara utröna hur man ska kunna övervinna
förgängligheten. Med en grön fläck på magen, en brun på
ryggen och en gul på bröstet på en i övrigt vit päls. Vassa
blå ögon, långa tornspetsöron, oändliga klor, och en hjärna
som väger 1 gram mer.