Om sommaren, en dag;
trasten sjöng
vänd mot den nedgående solen,
när skymningen föll
som tunga stenar långsamt

eller snarare som stentavlor
med numera obegripliga ord
men alldeles ljudlöst

genom skira moln i guld
och genom solens blekhet
på väg, ingenstans

Där fanns en förväntan
i det ögonblicket
om Äntligen, och månen
vad den kunde göra oss

Men allt var återigen
bara en ohörd uppmaning,
det som ingen såg
eller ville se

Alla människors blindhet
förvärvad och ärvd som klarsyn
genom sekler

fick Begynnelsen och Paradiset
att ännu en gång
som så ofta förr
gå förlorade.