Hur ser du på den poetiska bilden?
Så skild från föremålet, men ändå så nära,
att idén förkroppsligar den i sin immanenta
framtoning i en dialektik mellan objektiv
verklighet och subjektiva ideal.
Så kan man tänka och jobba vidare.

Om du beskriver ett föremål så upphör det snart
att vara ett föremål, dvs. betydelsen förskjuts från
semantik till estetik i en dialektik.
En sten är en sten tills den får rymd i dikten.
Genom sina atomistiska beståndsdelar i relation
till diktens förtätning och förskjutning, att förminska
verkligheten och ta in idealismens förtunnande metod.
I ett minimalistiskt perspektiv belyser enskildheten
något mycket större än enskildheten.
Gränsen mot den sublima oändligheten är individuell.

Föremålet som transfereras till ett väsen konnoterar
poetiska energier (tidens och rummets vara) och
krafter i det varande, som det sköna och sanna
eller större sammanhang som hör till konsten.
Dess materialitet framhävs - ett hårt material,
beständigt, eruptivt, matt av luften eller skinande
av hav. Stenen kan placeras ovanpå och utgöra en
grund i ett brottstycke liv och materia.

En byggsten i ett hus utgör grunden för det
arkitektoniska bygget i ett estetiskt uppbyggnadsperspektiv.
Gårdshus eller slott - dikten bestämmer metonymisk status
med synekdoke Stockholm för Sverige, m m.
Nåväl, estetik skriver jag inte om här utan har min
egen skrift hemma att pyssla med.
Lite tips bara.