jag kom med tåget mot östra station

nedan för rulltrappan satt en man

slagen i ansiktet med rullator krycka

alla gick förbi utan att reagera alls

jag kände stark oro för honom men

brådskan med byte tvingade mig gå

fast jag ville stanna fråga hur det var

efter en timme när jag åkte tillbaks

mannen satt ännu kvar där slagen

min oro var starkare han satt tystare

ringde trygghetsnumret sa som det var

de sände ut personal för att ordna allt

mitt tåg hem var försenat pga personalbrist

jag steg av vid universitetet botaniserade kort

kände oron stegras tänkte på mannen där

ett av alla öden i en storstad där alla stressar

hur gör vi det möjligt att öppna sinnena på dem

som inte vill se, eller inte kan se, eller som glömt

alla har ett ansvar för det som sker med människor

det är möjligt tillkalla hjälp om du inte vågar gå fram