Man behöver inte vara långdistanslöpare för att förstå livet genom en livstidsdom - men det hjälper

Lidande rymmer inte lögner eller halvsanningar. Där finns inte plats för något annat än det reella. När det känns som skallen håller på att sprängas, tänderna splittras av inflammationer och din förälskelse vänder dig ryggen så finns där inget skenbart. Grimaser som Critters från åttiotalet genom ben och brosk. Den där intensiva smärtan som höften skickar ut med varje löpsteg. Just i den stunden är det inte roligt. Men det är fan sant, på riktigt, strålande av närvaro och just därför också mycket levande. Verklighet.

I sin bok, ”Ögonblick som förändrar livet”, närmar sig Annika Östberg just det här. Hur fängelselivets elände får henne att uppskatta de små sakerna. Hur de inte bara håller henne vid liv genom livstidsdomen utan faktiskt också lyfter henne mot ren lycka. Hon beskriver där plågor och ett sorts komma-till-ro-med-tillstånd som löpningen faktiskt också gett mig möjligheten att ana. Sulorna mot asfalten och brännandet i fötterna. Den sköra värken på utsidan av knäna. Mattheten, värmen och tiden som bryter ner för varje repetitivt steg som skickas ut. Närvaron, som vulgärt skär genom varje levande fiber likt ett asfalterat uppförslut mitt i skogen. Och sedan kapitulationen inför att inget faktiskt kommer att förändras. Det där svarta sugande kommer att fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta, precis som all värk. Och sedan, sammanhanget, att få uppleva den där hissnande känslan av euforisk vakenhet när man på ett sätt accepterat betingelserna och känner livet närmre.

”Det kommer och går helt slumpmässigt. Skitsamma, jag accepterar det som det är och njuter”, skriver hon instängd i cellen och drar sedan med fingrarna över stenväggen. Känner den, genom signalerna om dess struktur som hjärnan avkodar från fingertopparnas nerver. Den sköra sensibiliteten som tvingas fram när världens brus stängs av. En ljummen vind mot kinden, lukten av koskit, solens strålar som målar landskapet guldfärgat och rött mot kvällen, en flugas surrande mot pansarglaset. ”Det finns inget undflyende ’någonting’ precis bortom horisonten som får mig att undra. Allt som finns är den otroligt, enkla glädjen av att helt enkelt vara vid liv”, skriver hon. Och så starkt just den vissheten kan kännas mitt i eländet. För där lidandet finns, ryms också närvaron, där står på något sätt själva livet på riktigt. Det blottar sig precis som det är utan alla skyddande lager och är inte alltid så jävla snyggt, men det är sant.