jag är obehörig i min egen existens
Det känns som att jag
mankerar
min intelligens är diffus
så jag sluter min vy
min hy är lika färgsvag och
matt
som mitt skratt
jag reflekterar över mitt vansinne
som jag håller för mig själv
någonstans därinne
Jag vill hem...
men hem är ett mål alldeles för långt
Jag tål bara några timmar till
jag är hysterisk
jag är rådvill
men nära intill så ser jag
en spegel
min pupill är
så makaber och bastant
att jag inte kan tro att det är sant
men min blick är mitt verktyg
något som håller mig i skick
jag är förskräckt..
men jag är lugn...
En förnimmelse av
det här!
jag är död
jag är kär
jag lär mig av mina misstag
så fint det låter..
men jag skrattar när jag gråter
och jag tvivlar när jag förlåter