Saknar ord, men har ändå massa och var börjar jag?
En vän genom hela livet. Vi var barn ihop med alla våra lekar och påhitt, fnittriga tonåringar med hormoner, mognare unga äldre, föräldrar, "vuxna"... Ja för det kallas vi ju med hjärtat och tankar kvar i allt det ungdomen.

Genom vått och torrt och ALLTID VI, även då tid gick ibland, så var vi alltid nära, hade alltid så mycket att prata om alltid känt den stora kärleken och värmen i vänskapsbanden mellan oss och det som ord inte kan förklara! Det ligger så djupt i hjärtat och ingenting kan bryta det!!!
Vänskap kan inte dö.

Det gör ont.
Det är tomt.
Det är tyst.
Det är fel!
FAN också!

I tisdags vid din sida några timmar och där jag förstod att du visst förstår och känner i ett nerdrogat "inte lida- inte känna något- tillstånd" livets sista.
Och jag min idiot tror ändå att detta ska ta säkert en dygn till... trodde jag visste genom det jag redan upplevt.... Vi vet inget! Lämnar dig och även för respekt för familjen och att ni kanske vill vara själva.... och jag känner "tvånget" att åka och jobba. Göra min plikt och komma tillbaka sen... Får ett sms efter en dryg timma... och allt är över!
Mitt i att jag är tacksam att du slapp lida för länge så förbannar jag mig själv som åkte..... men jag måste försöka släppa det. Du hade så många vid din sida, familj och vänner.... och jag fick några timmar med dig, säga hej då, ha egen tid med dig.... min älskade vän!

Och jag har fortsatt jobba som en idiot i veckan, stänga till, inte känna för mycket, SKA klara av detta.... då jag vetat att slutet skulle bli så. Trodde jag var förberedd och samtidigt skyddar mig med arbete.
Tills igår kväll när jag bestämde mig för att sova i stugan, det som av någon underlig anledning kändes pirrigt och lite obehag. Varför?
Jo där är mitt ställe, min plats, mitt lugn, där jag sjunker ner till inre vila. Så om jag sliter kroppsligt är det en själsvila att vara där.
Självklart kommer jag ikapp mig själv och känslorna och bara gråter och gråter och kan inte göra något annat än att släppa ut det.
Somnar med gråt, vaknar med gråt... åker 45 min resa till jobbet där jag faktiskt inte vet hur och att jag hann med den knappa tiden... framme och tårarna rinner igen. Snörvlar och måste skärpa mig.
Jag har ett uppdrag, en annan människa att ta hand om och bry mig om.
Hon sover än och jag kan gråta lite till....

Jag har glömt massa saker denna veckan på jobbet.... inget farligt, inget jätte-viktigt som inte gått att fixa, men huvudet är inte riktigt med och jag känner att det blir värre..... måste vara rädd om mig själv också i detta nu.
Jag kan höra dig säga det!
-Nettan du måste va rädd om dig!!! ta det lugnt nu, vila och lyssna på dig själv... och som du sa att vi kan nog bli sjuka om vi går omkring och inte mår riktigt bra i det inre, inte har ett bra liv och gör det vi borde göra.... Ja älskade du, vi blir sjuka, mycket, mycket sjuka!
Och all skit du utstått genom alla år och ändå kunnat le och alltid finnas för andra, tänkt på andra, ordnat, fixat för andra och strålat ditt ljus genom livet.
Lyst upp vårat liv och vår väg bara genom att finnas till!

Älskade vän... du får vila nu och sprida ditt ljus bland änglarna!
Och vila....
och sen när du orkar och springer med älvorna på ängen och sjunger för allt vad du kan, när du känner att du vill, så snälla ge mig ett tecken.
Det vi båda tror på i evigheten... visa mig att du finns kvar här någonstans.
Snälla det är min önskan och att få veta att du har det bra och hjälp mig att fullfölja mitt uppdrag här i livet, från din plats.
Och pussa Janne och krama honom innerligt från mig, älskade båda.
Saknar, saknar och kommer alltid att göra!

Ska försöka få sluta lite tidigare idag, känner att jag kan spåra ur helt.... åker till stugan och hoppas vi ses där, ledig helg!

Jag har hört om en stad ovan molnen.... och jag är säker på att den finns!
Jag älskar dig!