Trodde lite då på kafévisiten, å, men du var inte där.

Om du hade kommit, om vi hade mötts igen hade jag blét kär.

Skulle vågat tala med dig, skulle vågat säga vad jag tänkte på.

Istället har jag ånger, sjunger moll och diktar blå, då jag lät dig gå.

Du var där igår, jag såg dig dra med dina fingrar genom rufsigt hår.

Du läste i en tidning och du tittade omkring dig men du såg, just ingenting.

Du vände dig mot havet, dina axlar nästan sa det och dina ögons glans...

...det syntes i din blick och den känslan som jag fick - du var nån annanstans.

Du kramade om din kaffekopp som om det va' en kvinnas kropp som ville lindra dina sår.

Koppen som du långsamt tömde, med varje klunk du minnen glömde i en enkel kaffetår. 

Jag ville men jag kunde inte, komma fram till dig - ditt sinne hindrade mig.

Jag hämtade en kaffe till och luften stod en aning still och jag såg på dig.

Vad är det då med tiden, är det öde eller mening med en kvinna och en man?

Två människor i livet, man tar så fel, man tar för givet att de finner varann.

Som stjärnor i det blå med egna vägar, egna år, de glider fram mot banans slut.

De brinner som en fyr, har ingen aning om vem som styr så plötsligt dör de ut.

Det kommer inte mer att ske att jag går dit, till vårt kafé och köper mig en kopp.

När natten släcker alla ljus och stjärnor tänds i himlens hus ska jag då titta opp..

..och kanske får jag skåda om det sker en himmelsgåva då två stjärnors banor möts,

och himlen lyser vitt en stund av träffen när två himlakroppar sammanstöts.

Vad händer sen, blir stjärnorna till en; blir detta början - eller början till ett slut?

För en sekund är stjärnorna helt sammangjutna, inneslutna i ett kärleksbrus.