Förvrängda anletsdrag förebådar intåg, förändring...
Överkroppen dras ihop och krymper, krymper tillsammans med ben och armar
När det lämnar tittar istället en pojkes sönderslagna ansikte upp
Hans nakna kropp är fäst vid kvinnans höft med ett skärp, åtdraget kring halsen
Det lilla hår som inte slitits ur sina rötter är blont, tovigt av svett och blod
Näsan är knäckt av för många knytnävsslag och käken bruten
De svullna ögonlocken går i toner av smutsigt gult till lila och lämnar endast ena sidans öga synligt genom en smal glipa
Inifrån denna glipa blickar ett blått öga ut, blött av tårar och rädsla
Av oskuldsfullhet
Omisskännligt, samma blick som framkallar den kraftiga viljan att förstöra
Pojkens spruckna läppar rör sig svagt, nästan för svagt för att synas, och från strupen stiger ett gnyende
Hans rygg är illa bränd, svedd
Tårar bränner på kvinnans kinder när hon sakta börjar gå mot tvättrummet, dörren står öppen
Pojkens brutna ben slår mot golvet för varje steg, men skärpet kramar hans hals, hans bräckliga nacke, och hindrar smärtan från att undfly
Under tvättbänken står verktygslådan
Kvinnan sätter sig på huk och överlåter samtidigt pojkens vikt till golvet
I botten ligger en grönskaftad syl
Kvinnan sträcker ut sin högra hand och sluter den kring skaftet
Lårmusklerna spänns när hon reser sig och tvingar pojkens överkropp upp, upp från golvet där endast benen finner vila
Med möda lyckas kvinnan lirka in sylen under skärpet och trycka dess spets mot insidan
Tårarna gör hennes synfält suddigt och sylskaftet halt, men sylen penetrerar till slut skärpet och lämnar ett litet runt hål några centimeter från där spännet för tillfället är fäst
Pojkens ansträngda andning är en svagt varm och fuktig känsla mot kvinnans höft, hans hjärtslag mot hennes ben förebådar panik
Kvinnan tar tag i skärpets ände med sin högra hand, drar det bakåt och lossar spännet med sin vänstra
Med blicken fäst i pojkens enda synliga öga samlar hon kraft och drar åt
Skinnet på hans hals veckas längs med skärpets kanter, kroppen skälver av svaga spasmer, men inga ljud lämnar hans läppar
Även när pojkens enda öga vänder sig inåt av bristen på syre släpper inte kvinnan det med sin blick, hennes tårar blandar sig med pojkens tårar, pojkens svett och hans blod
Tillsammans bildar dessa en ny vätska som rinner i en enda lång strimma nedför pojkens kropp
En centimeter passerar, två, och skärpet knakar av kraften, hotar att ge upp
Pojkens spasmer avtar i styrka i takt med att blodkärlen i hans blottade ögonvita spricker, slår rot och sprider sig, förgrenar sig
När den sista centimetern passerat, och kvinnan spänner fast skärpet i det nygjorda hålet, är pojken tyst
Stilla
Strimman av nybildad vätska löper från pojkens blodsprängda öga, ned över kinden och hakan, halsen, och tunnas ut mot bröstet för att försvinna helt ovanpå revbenens missfärgade hud
En länk av salt och järn
Sakta vänder sig kvinnan om och börjar gå mot den stängda ytterdörren