Jag såg i ögonvrån och insåg att klumpen i magen var borta.

Ingen klump.
Ingen sten.
Ingen kniv som vreds om.
Ingen gladpåse som trasades sönder och läckte ut allt allt allt.


Om metaforiskt ont som egentligen inte är metaforiskt utan högst på riktigt slutar att göra ont...
betyder det att det som smärtan (inte) är en metafor för också försvinner?

För det känns inte så.
Det känns som att någon bara kizanaiverat själva ontet.
Analgesia.

Eller är smärtan metaforisk på riktigt nu?


Nog för att ont generellt är rätt onajs.
Men metaforiskt-fast-egentligen-totally-på-riktigt-ont gick liksom hand i hand med metaforiskt-fast-egentligen-totally-på-riktigt-fjärilsmetaforskänslor.

(Fjärilsmetaforkänslor är inte metaforiska känslor, men det är metaforiska fjärilar.)

metaforsikt-fast-egentligen-totally-på-riktigt-fjärilsmetaforskänslor är generellt fantastiskt.
Osäkert om det är en värd trade-off.
Jag uppskattar generellt berg-och-dal-banan över plant och tomt.

Sen kommer klumpen/stenen/kniven tillbaka när P dör.

Någonting är fel med mina metaforiska-fast-egentligen-totally-på-riktigt-känslorkalibreringar