På ett sluttande plan delas mitt inre som två halvor av en vattenmelon. Mina jag glider isär, studsandes över kanten så köttsaften yr över den soldränkta platån. Det bubblar i kroppen som stekta melonhalvor på grillen. Längre bort, i skuggan av mitt värde splittras livet när melonskalet giljotineras mot det karga stenblocket ingen velat flytta på. I bitar av det ätbara, blandad med allt som ska bort finns bara kärnorna kvar. Utspottad på bordet som uttjänta uranstavar ligger jag i kärnhögen och funderar på när det är dags att gå under jorden…