Jag läser i National Geographic om polska bergsbestigare som - bara för att göra det svårare – har bestigit åtta av världens högsta toppar under vintertid. Och jag tänker att
”vad fan…?”

”Har dom det så jävla bra att de måste krångla till det för sig?”

Polsk bergsbestigare borde man kanske bli.

Sedan inser jag att de kanske flyr från någonting annat. Det kanske är fan så mycket lättare att bestiga åtta högst konkreta toppar i Himalaya än att bära på den där mentala stenen bara för att upptäcka att bergen man själv bestiger är sisyfossyndrom.

Och istället för att stå på knä inför ödmjukhet eller förtvivlan över att världen är stor och jag liten så står man med båda benen raka på världens tak och känner sig stor för egen del.

Och att världen är liten…

Och man behöver inte slåss mot väderkvarnar för att försvara sin integritet för där finns inga konventioner utan bara sluttningar och snö

Och om konventionerna ändå fanns där skulle man inte behöva försvara sig, för man har ju trots allt bestigit åtta jävligt höga berg – under vintern, bara för att göra det ännu svårare för sig – och vem fan orkar ens peta på ens integritet då?

Och det går inte att springa upp för ett berg, nej, det måste ta den tid det tar. Vänta ut snö, vind, stormar och satsa full energi när vädret är bra.
I vardagslivet ter det sig nästan tvärtom:

När allt är bra och solen skiner så tar man det helst lite lugnt liksom.

Börjar tänka efter nu. Jag skulle ju ha besökt Himalaya förra året egentligen. När jag var i Indien. Men allt sket sig. Främst tack vare att indierna är bra på byråkrati men dåliga på organisation, struktur och att vara konsekventa; regler kan ändras och tåg kan skyltas fel.

Fan att man missade Himalaya…
Hoppas taket finns kvar ett tag till. Och inte rasar in.

Att bestiga ett konkret berg någon gång. Det vore något.
Ett högt berg.

Det sägs att man skall sätta upp delmål.
Klätterväggar är ju också högst konkreta. Men samtidigt ytterst falska som naturupplevelser.

Polsk bergsbestigare borde man bli, trots allt.

Jag kanske kompromissar:
Polens högsta berg, det borde jag greja.
Hur högt kan det vara?

Polsk bergsbestigare…

Det är inte så jävla svårt. Trots allt.