”Vera Nyberg - 22 November 2151
’Min Vandra. Med hennes flödande eldhår och robusta färger. Vandra, hon med de magiska händerna. Händerna som skapar ur intet. Händer som får något dött åter till liv. O, den trygghet som vilar likt två stora katter i hennes famn. Jag skulle vilja finnas där. Finnas där för evigt i hennes trygga famn, röda lockar och klingande skratt. Jag vill stanna i den där välbefinnande doften av tusen och åter tusen olika te- och kaffesorter. De där som hon verkar samla på likt andra samlar på frimärken eller kapsyler. Jag vill vakna till jazzmusik i hennes varmt färgade lilla lägenhet. Lägenheten med det förtrollade fönstret som vätter ut mot stadens vackraste anlete. Innan jag såg det fönstret visste jag inte att vår stad, staden med gränder som luktar av ingrott urin och fredagsnattens spyor, hade något så värdefullt gömt inom sig. Från Vandras fönster ser man inte gränderna. Man känner inte dess fräna doft. Man ser bara hustak och murgrönsprydda fasader. Och den stora floden som flyter mellan byggnaderna likt en massiv ådra som skiftar i färg beroende på vädrets humörsvängningar.
Det är nu, när jag ligger i strålkastare av sterilt ljus, instängd och försvarslös likt en fjäderlös fågel, som jag inte kan förmå mig att sluta tänka på henne. Hon som bringar min värme. Hon som visade mig stadens gyllene, pulserande artär. Hon som jag skulle påstå andas i samspel med själva vår planets inre. Vandra.”