Rymden är ett hav. Kanske saknar det botten. Vad finns vid ytan? Om livet sker inunder. Om tid mäts i djup. Och vi dyker mot dess slut. Vart är vi på väg? Vad hoppas vi nå fram till? Vi håller andan. Simmar fort och blundar hårt. Mot ett vad när hur. Förbi alla vi här nu. Enklare än du. Vandra ensam i sig själv. Den raka vägen. Inte mot något utan från. Enkelt i början. Allting är klart som vatten. Helt utan färger. Är allt tydligt tyst och lätt. Blir snabbt grått och hårt. Färgerna tar siffrors form. Känslor bokstävers. Ensamhetens enkelhet. Atmosfärers tyngd. Mot tunnaste ögonlock. Jag vill inte se. Det gör för ont är för svårt. Fortsätter blunda. Men även tomhet bländar. Ögonen gör ont. Våldsamt tryck från alla håll. Själv och tillsammans. Smärtan går ej att undfly. Ensam saknar mål. Tillsammans kräver känslor. Vilket gör mest ont. Kampen eller tomheten. Själv eller ihop. Ensam är förutsägbar. Ensam är enkel. Men utan mening dör jag. Ambivalensen. Att stå ut med flera svar. Att inte veta. Allting försätts i gungning. Vad händer med mig. Jag faller sträcker mig ut. Rädd och glad och vad. Tusen stjärnor i min kropp. Jag är min rädsla. Någon del vill tillbaka. Men jag vecklas ut. Hudens ögon öppnar sig. Allting lyser starkt. Jag hör bokbladens suckar. Små gröna lungor. Ett hjärta stort som skogen. Varje träds saga. Ljud under mina fingrar. Minnen från alltid. Oändlighetens åtta. Naturen utan slut. Stammarnas pulserande. Från mark till himmel. En berättelse vecklas ut. Grenar bildar ord. Djupare än rötterna. Smak doft evighet. Det språk som sinnen talar. Vet vad tiden är. Gör blott de som inte vet. Ingen är alltet. Jag kommer aldrig veta. Rymden är ett hav.