Det var en gång en liten pojke.

När han föddes kände Gud.

Att den här rackaren kommer att bli besvärlig.

Så jag ger honom en brinnande hjärna.

Så får vi se hur länge han klarar sig.

Och för att understryka varningen.

Så brände Gud sönder hans kropp i ettårsåldern

Men denna lilla brinnande.

Och brända pojke var en seg jävel.

Han hade redan då bestämt sig för att inte ge sig.

Sedan kom livet med alla dess prövningar.

Livets onda handlingar på barnhemmen.

Och de märkliga sjukdomarna.

Och det som hände hemma.

Sparkarna och slagen.

Och de oändligt många prövningarna ute i världen.

Och nu när han vuxit upp och blivit man.

Med ärrade ögon som så många gånger.

Har velat blunda inför denna bisarra värld.

Men den lilla pojken vägrade att blunda.

Så nu skriver hans hjärna dikter på nätterna.

När han inte kan sova.

För det kan han sällan.

När hjärnan brinner.

Han ligger och skriver poesi.

Om de älskade han längtar efter.

Som har förkastat honom och inte sett hela livets bild.

Och inte förstått att Gud jävlas med honom ideligen.

Men pojken låter Gud jävlas och bara biter ihop.

Trots att han är inmålad i ett hörn i helvetet.

Han kommer ändå alltid att ta hand om de sina.

Oavsett om de har förskjutit honom.

För.

Den lilla pojken hade aldrig den förmånen själv.

Och för att han har upptäckt.

Att det verkligen existerar något som heter kärlek.

Så Gud hade rätt.

Det var en besvärlig.

Seg jävel som aldrig ger upp.

Som alltid står upp.

Och värnar de svaga.


Och så försöker människorna.

Runt omkring den lilla pojken.

Att forma honom.

Läxa upp honom och lära honom något om livet.

När ytterst få av dem sett livet.

Med den lilla pojkens barnhemsögon.

Och har de mentala ärr den lilla pojken har.

Som han fått under årens lopp.

Men den lilla pojken hittar alltid en väg ut.

Även ur omöjliga hörn då han är inmålad.

Är det märkligt att den lilla pojken blev konstnär?


Snip snapp snut, så var den här sagan slut.