Jag har egentligen så många regler,
vilka som får och vilka som inte får komma nära mig.
Men som vanligt när mina känslor tar över
så gäller alla de reglerna inte dig.

Fan vad jag tycker om att ha dig nära
de få gånger du faktiskt på riktigt är här.
Resterande dagar däremellan går jag runt
och funderar på om jag mest är till besvär.

Du vill i alla fall aldrig vara där.

Jag har lurat mig själv så många gånger.
Hur sjukt är inte det?
Att jag hittar på lögner inför mig själv
som om jag på riktigt inte ser.

Borde ha fattat redan första gången
att du varken var eller är redo för något nytt igen.
Det behövde alltså gå 365 dagar
för att jag skulle inse att det var dags att vända och gå hem.

Och jag har alltså inte gjort det än.

Men fan, jag vet ju så mycket bättre än det här.
Jag har ju predikat om det för andra.
Står kvar i det jag säger att mina vänner ska akta sig för
och då har jag verkligen bara mig själv att klandra.

Men det är så svårt när jag vill ha dig.
Frågan är väl bara varför jag vill det.
Kan ju inte sätta in dig i ett enda vardagligt sammanhang,
inte ens mina inbillningar klarar av det.


Och då vet jag inte om det finns någon mening med det.