Så inleds min Tinderbeskrivning.

Hej jag ska beskriva mig själv så kortfattat och smidigt som möjligt och ha tre till fyra bilder som tilltalar någon som jag inte ens vet om jag vill ha. Eller ja, NÅGON vill jag ju ha men han finns troligtvis inte på Tinder men fan jag kan inte låta bli för folk verkar ju uppenbarligen träffa varandra där så då kan ju inte jag stå bredvid och säga att det enda jag vill är att träffa någon och sen inte anstränga mig det allra minsta. Det håller inte.

Installerar appen. Raderar appen. Installerar appen. Raderar appen.

Jag kan ju inte INTE försöka. Vad fan. Nu ska jag anstränga mig. Okej, nu kör vi.

Installerar appen.

Nä fan jag pallar inte. Swipar vänster 711 gånger. Åh vad håller jag på med gör något vettigt nu istället.

Raderar appen.

Jag behöver inte Tinder. Där finns ingen vettig ändå. Jag ska träffa någon på ett smart och roligt sätt. Inte via en app. Jävla internetsamhälle. Jag hatar dig.
Men jag känner mig ibland lite ensam, faktiskt. Och jag måste ju ge det en chans. Har jag hört. Det var ju så det var. Ge det en chans nu.

Installerar appen.

"Hej hur är läget vad gör du har du haft en bra kväll"

Dra åt helvete, du kan ju inte ens skriva. Jag brukar ha som krav att personen i fråga ska kunna skillnaden på de och dem men här har jag tur om ordet "jättesöt" inte särskrivs.

Raderar appen.

Men skärp dig nu, vad har du för orimliga krav på folk? Måste de kunna skriva för att du ska bli intresserad? Allvarligt?

Allvarligt. Ja. Fan vad pinsamt. Jag borde sluta lägga ribban på en omöjlig nivå. Vara lite soft. Ge folk en chans. Kanske två till och med.

Installerar appen.

Nu då. Nu jävlar. Jag är redo. Ny beskrivning.

"Pluggar journalistik, dansar house & äter ute för ofta." Lägger till en ballongemoji. För att visa att jag är lite soft.