Del 1

Jag var nere och hängde på låset till frukosten.

Och åt en genuint ensam frukost med mina tankar.

Och tankarna svarade så vackert tillbaka.

Och nu skall jag ner till havet,
stränderna,
klipporna,
och vågorna.

Och promenera länge mot ljuset.

Och samla kraft inför det som komma skall.

För det är alltid som mörkast innan det ljusnar.


Del 2

Jag är vid havet.

Det ligger regn i luften och är mulet.

Och jag känner att det även finns sorgsna moln i mitt sinne.

Jag drog på mig mina lurar och låste bilen och gick ut.

Drog luvan på regnjackan över huvudet.

Och visste att nu kan mina tankar löpa fritt ut över havet.

Mota bort de mörka molnen jag måste, för att ta mig vidare.

Till resten av mitt liv som väntar.

Jag måste bara få molnen att skingra sig.

Och att få se solen i livet bryta fram på andra sidan.

Trots all smärta som hamrar på mig.

Efter alla dessa år tillsammans.

Men även allt det vackra tar slut någon gång.

Och på senare tid har det inte varit så vackert.

Snarare ansträngt och kvävt av den mördande atmosfären.

Jag har inte kunnat se det vackra på länge nu.

Trots att jag med tänger försökt dra ut taggarna.

Men har upptäckt att de sitter alltför djupt,
med sina hullingar.

Omöjliga att dra ut.

Och skulle jag lyckas sliter jag sönder min kropp,
och mitt sinne.

Och förgörs slutligen.

Bilar, hus, pengar, resor m.m.

Vackra fasader.

Men igen kärlek.

Spelar allt det andra någon som helst roll då?

Sanningen har nu levererat sig själv.


Del 3

Op. 47 II. Adagio di Molto
Concerto in D Minor for Violin Orchestra med Sibelius.

Fungerade utmärkt vid klipporna, havet och mina tankar.

Perfekt blandade element.

Och jag såg solen bryta fram bakom molnen,
och jag fick ta av mig jackan för att det blev varmt.

Jag såg sillgrisslorna dyka,
och kände lukten av tång och salt i näsan.

Jag såg flera meter ned till botten.

Och undrade var min botten i livet låg.

Jag såg musslorna på botten och undrade varför
jag aldrig lyckades öppna den mussla jag lämnar.

Jag såg en brännmanet sakta simma ner mot tången,
och önskade att jag själv ibland kunde vara en brännmanet.

Bara vara en geléklump utan hjärna,
så jag slapp min brinnande hjärna,
och allt det jag upplever just nu.

För jag är helt säker på att en manet,
inte tänker så mycket på kärleken och dess illusion.

Havet tröstade mig så vackert.

Molnen ovanför mig bildade ett hästhuvud
som tittade ner på mig, den hade till och med ögon.

Undrar vad den hann tänka om den ensamma mannen,
som satt tyst på en klippa vid havet och skrev,
innan den upplöstes?

Det kändes som om den visste att jag hade gått vidare,
och bara samlade kraft vid havet.