De tror att jag är galen.

Jag kommer in på mitt rum.

Sätter på Pyotr Ilyich Tchaikovsky.

Klär av mig naken.

Och ibland tar jag några danssteg.

Läser lite Bukowski.

Zappar lite på teven, men tröttnar fort.

Skriver lite.

Tar en dusch.

Och höjer volymen,
så att jag kan höra musiken in i duschen.

Så att jag kan agera som dirigent under duschstrålen.

Går ut på balkongen för kontrollera om solen har slocknat.

(Med kalsongerna på, för lite stil har jag ju trots allt.)

Kommer ner till restaurangen.

Och lyckas beställa mat,
trots att köket är stängt på måndagar.

Sätter mig tyst i ett mörkt hörn.

Läser lite till.

Ritar länge på en riktigt fin krumelur längst bak i boken.

Skriver en dikt.

Läser tyst lite till.

Skriver lite till.

Bland annat den här dikten.

Ser inte åt någon.

Jag är bara tyst i ett hörn.

Och njuter av ensamheten.

Jag hör hur de tisslar och tasslar.

Och undrar vem jag är.

Och jag bara längtar upp till Tchaikovsky på rummet.

Helt klart är dock.

Att de tror att jag är galen.