~Kväll 1~
Allt var fixat. Det var inte genomtänkt någon jävla stans men fixat var det. Jag hade fått med Lorenzo efter många om och men. Jag behövde honom, han var inte en stor del av planen han var iprincip planen. Jag skulle inte klara det utan honom, han hade varit lite tveksam men efter att jag använt ord som "min vän" och "vi" så var han helt såld.
Jag använde inte Lorenzo som ett verktyg, även fast jag behövde hans pengar och... Ja det var väll det. Sen var han väll en helt okej person också.
Så att ni inte tror att jag är en hjärtlös jävel så var han min vän (Jag lovar.)
Jag utnyttjade bara mina tillgångar, sen så är det inte mitt fel att han är en av mina tillgångar, han kunde dragit sig undan för länge sen men nu är han fast med mig. Synd för honom.

Jag gick igenom planen en gång till i mitt huvud.
Jag har sagt till mina föreldrar att jag ska kampa med Lorenzo, varför jag tar med mig ombytte för olika väder och cirka väldigt mycket kaffe. (Som behövs för man vet aldrig hur mycket kaffe kostar.)
Allt är redan packat, längst ner låg min dator som kändes allmänt bra att ha med sig.
Vi skulle lifta så långt bort som möjligt, blocka våra föreldras nummer och om vi skulle ringa någon så var det på dolt nummer.
Vi skulle försvinna, de trodde förhoppningsvis vi bara var några galna tonårigar som flydde från alla problem. Vilket vi var om man tänker efter, vi bara flydde även fast jag såg det mer som ett sätt att vidga mina möjligheter, kanske inte det bästa men det är ett sätt.

Jag skulle sticka ikväll till Lorenzo och sen skulle vi börja med att gå så långt vi kunde, troligtvis på en motorväg tills det kom en bil som kunde ta oss bort från det här stället.

*Pling* Skärmen på mobilen lyste upp och det var Lorenzo.
"Du ska vara här om femton, så att du vet."
Jag hade helt tappat tidsuppfattningen men svarade med ett "jag vet" bara för att inte verka trög.
Klockan var 18:26, jag gick snabbt ner och satte på den tredje termosen med kaffe. Kalla mig beroende men om jag ska överleva BEHÖVER jag kaffe.
Medans kaffet kokade upp eller vafan den gör i maskinen så packade jag diskret ner några paket kex och något kilo vinergummi. Det var inget vettigt att äta men jag hade med mig pastasallad och Lorenzo mackor. När den färdkosten tar slut så stannar vi och äter på mackar.

Vi har pengar för ett ganska bra tag framöver. Jag har sommarjobbat och önskade mig bara pengar i födelsedagspresent. Jag hade slitit som ett svin och haft loppis på loppis, sommarjobb på sommarjobb, gjort extra jobb hemma medans jag försökte göra så jag fick så mycket pengar som möjligt, jag och lorenzo var till och med gatumussikanter en gång! (Vilket gick uselt, men det var en nödlösning, Lorenzo är faktiskt en helt okej sångare jag hade mest spelat gitarr) Lorenzo är den typen av person som aldrig köper någonting, så för att kostnaderna skulle bli någorlunda gämna så hade jag kämpat minst tjugo gånger mer än honom de senaste två månaderna.
Dock så kunde jag sälja rätt mycket då jag är en typ som pysslar och sparar på saker.
I slutet hade jag gjort egna kort, skissat av kända värk för att ha någonting att sälja.
Så de närmsta två månaderna (Minst om vi är effektiva) har vi inga pengar problem.

Kaffet var klart så jag hällde upp det i en kopp och drack det i lugna klunkar medans jag mellan klunkarna hällde resten av kaffet i en termos för att sen lägga ner det i väskan.
När jag äntligen var klar för att gå sa jag hejdå till mina föräldrar tog på mig ryggsäcken och stack.
Klockan 18:35 så gick jag och skickade snabbt ett sms at jag var på väg till Lorenzo. Det hann knappt ta tre sekunder innan jag fick svar om att han var redo.

Klockan 18:39 så var jag såg jag det välbekanta huset som jag varit hos i så många gånger, på trappan satt Lorenzo och reste sig så fort han såg mig så att hans mörka långa dreads åkte överallt, han mötte upp mig med cirka två meter.
"Har jag räknat det här rätt så borde alla som åker från jobbet kommit hem nu och de som åker långt och åker igenom här borde komma om ungefär fem till femton minuter." Sa Lorenxo direkt. Jag älskade det med honom, han hoppade alltid över allt det där struntpratet.
Jag log mot honom som svar och vi började gå ut från stan.
Det tog bara femton minuter innan vi hade lämnat den äckligt tråkiga stan bakom oss.
"Om ungefär tio minuter kommer vi till en Mack, ska vi kolla om det finns någon vi kan lifta med där? " Frågade jag så vi hade någon plan.
"Ajaj kapten" svarade Lorenzo och gjorde honör. Vi småskrattade båda två medans vi gick.
Det körde förbi flera bilar men alla åt fel håll.
"Vi kanske skulle gått åt andra hållet.." Mumlar Lorenzo till lite försiktigt.
"Nej. Jag har en känsla över att det här är ett bra håll." Det var en stor lögn, men jag ville inte vända om och gå igenom stan.
"Okej, som du vill" svarade Lorenzo och sen så började vi gå under tystnad.

Klockan 18:57
Jag såg ljuset från macken och kunde inte låta bli att bli lite glad och få upp lite hopp, men försökte dölja det snabbt, förhoppningsvis hann inte Lorenzo se något eller så nämnde han det bara inte.

När vi kom fram så stod det sju lastbilar, en översnoffsig saab som tankades av en översnoffsig man.
"Inte han." mimade jag till Lorenzo efter att jag gav honom en liten lätt knuff, han nickade instämmande.
Sen så stod det lite i skuggan bredvid alla lastbilar en liten rostig volvo.
"Den?" viskade Lorenzo och nickade lite lätt mot volvon. Jag nickade till lätt men väldigt fundersamt.
"Om det är någon vettig. Eller snarare om det är någon som inte är en massmördare."
Lorenzo svarade med ett litet skratt och vi gick in till Macken för att hitta volvoägaren.

Vi tittade runt i butiken så fort vi kommit innanför dörrarna och det som tog vår och alla andras uppmärksamhet (om det hade funnits andra här då.) var en tjej runt vår ålder med trasligt hår i två bullar mitt på huvudet och en gammal alldeles för stor herr-bandtröja där det stod U2 med stora bokstäver på.
Hon hade ett par tajta jeans som var sönder ungefär överallt.
Vi utbytte varsin blick och visste att vi båda tänkte samma sak. Hon var volvoägaren.

Vi gick fram till henne och hon värkade inte se oss (eller ignorerade oss, båda allternativen var lika troliga) förens vi var ungefär tre meter framför henne.
"Du tjejen, du har en bil va?" frågade Lorenzo och jag svor tyst över att han varit så klantig och bara slängt ur sig det.
"Ah, vadå då?" frågade hon och det skulle inte förvåna mig om hon blåste en stor tuggummi bubbla eller tände en cigarett.
"Vi tänkte lifta, och du värkar inte riktigt vara en person som ska hem, kan vi hänga med dig?" frågade jag i ungefär lika nonchalant tonläge.
"Vad kännar jag på det?" frågade hon med armarna i kors, rakryggad och gick fram mot oss.
"Vi bjuder dig på mat och dryck, men vi vill inte betala bensinen." svarade jag tydligt och tog armarna i kors jag med tills jag insåg hur fånig jag måste se ut. Lorenzo en biff mörk snygg kille med dreadlocks, sen jag blek, och spinkig.
"Deal men knarka inte i min bil. Den är ny." Sa hon med ett småskratt till sitt egna skämt.
Lorenzo höjde ena ögonbrynet, han fattade troligen inte skämtet men efter en liten stund släppte han det.
"Vi har mat för tillfället, Vatten också." sa jag, jag ville inte nämna kaffet. Kaffet. Är. Mitt.
"Jag har energidryck." Svarade hon. "Merrilyn Alston men kalla mig Lyn" fortsatte hon och räckte fram handen
"Lorenzo Grey." svarade Lorenzo och tänkte skaka hennes hand men hon drog bort den i sista sekund.
"Dell Hathaway." fortsatte jag, varför vi alla sa våra efternamn var en fråga som kvarstår.
"Kom vi sticker." sa Lyn kort och sen var det inte mer med det.

Mindre än två minuter senare satt vi i en rostig volvo med minst trettio flaskor energidryck bredvid en främling.
Lorenzo somnade snabbt, jag däremot trodde vi skulle vara uppe och gå till två på natten, så kaffet hade gjort sitt, nu kunde jag knappast sova.

"Du fattar va att jag inte tänker köra ständigt för ni värkar vara ganska desperata att ta er härifrån. Du eller Lorenzo kommer få bytas av med mig om några timmar. Ge hit en energidryck nu." Sa hon med det där nonchalanta tonläget som jag började tro var hennes normala tonläge.
Jag gav henne en energidryck och svarade:
"Jag har inget körkort." svarade jag enkelt, utan att linda in det i massa skit.
"Hah. Du tror jag har det? Tryck på gasen och håll dig under hundra om du inte är i stan då håller du dig under sextio. Dessutom så om vi blir stannade av polisen så är bilen långt ifrån godkänd så då gäller det att springa snabbt som fan in i skogen på vägkanten och lämna bilen. Det är en nödlösning. Annars kör du eller Lorenzo på motorvägar och jag i stan. Ingen håller koll på motorvägar endå. Sov nu. Jag komer förklara allt för Lorenzo när jag blir trött så får han köra. " Det nonchalanta tonfallet var garanterat hennes vanliga och då insåg jag, hennes bil, hennes regler. Sen somnade jag efter en ungefärlig halvtimme.

(Hejsan! Jag har ingen aning om den här typen av berättelser passar in på Poeter,se men det fanns en underkategori som "roman" så varför inte testa ^-^ kommer troligen göra flera delar.)