Du visar mig,
synliggör mig med de konturer du ritar,
tydliggör min innersta kärna
med de tusen hjärtslag som gör oss lika
förvandlar du mig till dig -
ett åskoväder när solen gryr

Din röst är slagfältet av en skog,
Din röst slår salvor mellan fjällens isiga väggar
Den är krusningen på havets yta,
Den är strömmen i bäcken som drar mig ned

Det finns gåtor i din botten jag aldrig kommer lösa,
trådar jag aldrig kommer nysta
och ett segt mörker som skymmer min sikt
där jag vandrar mellan nakna grenar
och de tidlösa jordsvarv som skälver i dina skor,
när du vänder ryggen mot mig ser jag hemligheter skymta förbi
de är visor, trummande stadsbrus genom slaget glas

Du viskar för mig
med hjärtslagen, vårt gemensamma språk,
de tusen stjärnor som inte är min himmel,
Och om dina hjärtslag tar slut kommer mina domna till obefintlighet,
skapa liv utan att leva
Och om dina hjärtslags klang blir dov stannar mina av

Och om stjärnorna på din himmel slocknar ska jag tända dem en för en,
Och jag ska begära dem lysa genom nattens seghet
I hemlighet bär jag dem, försiktigt, i min famn,
I hemlighet begär jag dem lysa som spruckna
innan de blir stoft, oåterkalleligt och obarmhärtigt stoft