... och allt 
som hör därtill
är fantastiskt, underbart
på många sätt och vis ...

Fram tills 35 - 40 årsåldern
eller däromkring ...

Därefter förfaller tjusningen
med varje år som går
i en takt som
är beroende av
huruvida man med någon
som för en är ämnad
kan dela minnen
och berika sina sinnen
med, sitt liv dela får ...

... eller ej ...

Singulariteten
bjuder på frihet
att utan hänsyn till någon annan
kunna leva sitt liv som man vill ...

Men ju längre tiden går
och desto äldre man blir
kommer singel-livets 
tjusande frihetsideal
förlora sin glans ...

Någonting alltfler
frihetsivrande singlar
med åren
får erfara 
gro, växa och slå rot
i varje litet
skrymsle och vrå
inom hela 
sin kropp och själ ...

Ty det kommer 
förr eller senare en dag
i deras liv
när frihetens alla valbara alternativ
börjar förlora sin lockande glans ...

... och behovet av kontinuitet,
någon med vilken man kan
dela glädje och sorg
men jämväl minnen och erfarenhet,
växer sig alltmer starkt ...

Då blir insikten
om det pris
man betalat
för friheten
och alla dess
en gång så lockande
pockande njutbara alternativ ...

... något som 
får det man fått uppleva
avnjuta och fylla sin längtan med
till något synnerligen 
fattigt och avskalat ...

Är lyckligt lottad
att ha fått uppleva
och avnjuta den äkta kärleken
några gånger i mitt liv
på många sätt och vis ...

Var och en av dessa 
speciellt ämnade kvinnor jag älskat
skulle om de ej ryckts bort från livet
varit den sista kvinnan i mitt liv!

Men när man fått uppleva
den äkta kärleken
och den känsla
som den rätta väcker inom
blir det svårare för att inte säga omöjligt
att nöja sig med mindre än just det ...

Vet att den äkta kärleken
är någonting jag en dag
kommer att få uppleva igen
men i en värld 
där allt färre på kärleken tror
och allt fler därför väljer
att i antingen kompromisser
eller
singularitetens frihetsideal
verka, leva och bo ...

... är det svårare 
än vad jag ens själv kunnat tro
att behålla övertygelsen
om att det än en gång
ska bli så i mitt liv
att jag får känna 
den äkta kärleken 
åter sätta frö,
gro, växa och slå rot 
i varje litet skrymsle och vrå
inom hela mig ...

Men jag kan ej
sluta hoppas och längta
efter att du som är den dig
som är ämnad för mig
en dag ska bekräfta din existens
när du kommer
för att vara och förbli
resten av vårt liv
tillsammans med mig ...

Dig som känner
att jag jämväl fattas dig ...