Solljuset seglar in genom persiennerna och målar streck av guld på golvet.

Hon ligger kvar i sängen, pendlar mellan att vara vaken och sova. Det kapslar in hela morgonen med något magiskt, ett lager av dröm mellan henne och verkligheten. Solen har värmt upp rummet, ena benet ligger utanför täcket, och det är behagligt. Lagom, skulle hon sagt.

Ett svagt mörker ligger kvar bakom hennes ögonlock, en udd av obehag, kanske en rest från någon dröm hon haft inatt, och hon förstår då att hon är vaken. Hon slår upp ögonen helt och obehaget kryper tillbaks någonstans långt bak i hennes medvetande och stannar där.

Det är söndag, och hon tittar mot klockan på vägguret. Halv nio, på ett ungefär. Skönt att fått sova tills man vaknar. Hon vrider sig ur sängen, och sätter ner fötterna på golvet. Det känns varmt, levande, och hon struntar i tofflorna på vägen mot toaletten.

Hon trivs så oerhört bra, känner hon, där hon sitter på toa. Visst, ibland är jobbet tungt att ta sig till, och den där historien med Lasse och hans jobbkompis var jobbig att komma över, men det är sånt som hör livet till. I det stora hela klarade de sig, och hon litar mer på honom nu än någonsin. På lördag fyller Pär fem, och han har pratat om det hela veckan.

Hon spolar, tvättar händerna, och går ner till frukostbordet. Hon ser att köket fortfarande ser rent ut, och det betyder att Pär inte vaknat än. Gullungen är snäll men det där med att hålla ordning har han fått av sin far.

Hon dukar fram frukost, mjukt bröd, ost, paprika, skinka. Lasse måste tagit in tidningen innan han stack ut på sin morgontur, den ligger oläst och ihopvikt på hans plats. Hon tar sig igenom den, det är elände som vanligt. Läser serierna, och skrattar till innan sista rutan. Det känns så tryggt när man kan se slutklämmen mil i förväg tänker hon.

Hon äter sina mackor, dricker sin juice. Det är tyst i huset fortfarande, men hon vet att Pär var uppe längre än vad han fick igår. Det var ändå lördagkväll. Hon ser ut på trädgården, och det ser ut som att någon behöver kratta lite. Så det är höst igen, tänker hon. Lasse får ta hand om det när han kommer hem. Hon tittar på klockan, tio i nio.

Hon brer två extra mackor till Pär som han kan få sen när han vaknar. Sylt, ost och skinka. Hon skulle aldrig äta dem själv, men det är socker ungarna gillar, det vet hon. Ett glas oboy ställer hon bredvid.

Hon dukar undan, och är noga med att torka av bordet. Viker ihop tidningen, lägger på Lasses plats, och diskar upp det sista av sin disk.

Pär hade sin första kontakt med döden härom veckan. Det var hemskt, en fågelunge som ramlat ur sitt bo, brytit nacken mot marken. Han hade hittat den, burit fram den till henne och bett henne väcka den. Hon förklarade att den inte gick att väcka, att den skulle sova länge än, att det blir så med alla. Han hade inte svarat på det, och med fågeln i hand gått ut. Hon hittade fågeln senare, med en av hennes finaste handdukar lindad kring sig. En grästuva till huvudkudde. Pär hade inte sagt ett ljud mer om den, men den kvällen hade han varit väldigt tyst, funderat på det sättet som barn funderar.

Hon hade lite att rensa i trädgården, och det kändes skönt att vara ute i det varma vädret. Fågelungen låg inte kvar, något djur måste tagit den, delar av handduken låg i rivor därikring. Påminde om löv. Hon rensade bort det värsta, innan Pär ser. Kanske kan säga att hon sett den flyga iväg om han frågar.

Blommorna har börjat vissna och det var mer att göra än vad hon trodde. Det kändes alltid vemodigt att rensa bort de döda blommorna, att tiden tagit slut så fort för dem. Hon brukade tänka att de levde för sommaren, att deras tid var kort men vacker. Obesudlad av höst och vinter.

Bakom huset ser hon att lite färg börjat lossna, det ljusgula har blivit mörkare och gråare. Nästa sommar måste de måla om, men en vinter till klarar det. Hon tar ett grepp om en reva färg och river av. En vinter till.

Hon fortsätter med att rensa i rabatten, och det slår henne plötsligt att det redan börjat mörkna. Ljuset försvinner så fort den här tiden av året. Hon gör klart, och går in. Pärs mackor ligger kvar på bordet. Klockan i köket är tio i nio, och hon blir förvånad över att dagen gått så fort. Lasse måste fixat mat till Pär när han kom tillbaka tänker hon, men hon blir lite irriterad över att han inte städat bort mackorna ändå. Men det är en av anledningarna till att hon älskar honom, Lasse är tankspridd men han ser alltid till det viktigaste.

Hon går och lägger sig tidigt, trots att det är lördag, det är så skönt att komma upp tidigt på helgen och känna att man har en hel dag framför sig. Kanske kan hon och Pär ha en picknick på stranden imorgon, sommaren går så fort, och det gäller att ta vara på varje dag. Rynkiga ögonlock sluter hennes värld, och hon somnar lyckligt.