Sextiotusen miljarder kärnvapen
smäller av åtta solminuter bort
De färdas i en kö, ljuspunkterna
femton miljoner mil av ljus som rör
sig så fort att de bara ser mörker,
bara stjärnklar natt och vår lilla jord
som en försvinnande liten del av
dom har som slutdestination

Några av dom skär atmosfären i en
skarp vinkel som tvättar ljuspunkterna
till rött och orange när de korsar
medelhavet för att landa på Stina
som fortfarande dansar på stranden
där med någon snubbe som hon dragit
med sig och han ser otåligt på henne
men hon kan inte sluta dansa, kan
inte sluta le och hon skrattar för han
ser så sur ut att hon kysser honom

Några värmer upp tanten i Aten,
hon som precis gått ut till sin altan
hon vars katt varit borta ett tag nu.
Lite orolig, det är hon, även
om hon aldrig skulle erkänna det
hon hoppas han kommer med morgonen,
hon sippar på sitt kaffe, blicken i väst

Några skär in i Antonios ögon
han är kall in i benen men det är
ändå ljuset som stör honom mest
att det skulle bli ännu en jävla dag.
han vänder sig från ljuset där
han ligger under parkbänken,
och kan slumra om en stund till

Några tvekar när de glider in i cafét där
George och Hannah har tidig lunch
Hon ser på honom som att hon sett honom
hundra gånger för mycket i hundra år
han ser på henne som att han aldrig
kan få nog och han öppnar munnen
för att säga något ärligt och dumt
och det kommer vara slutet för dom
precis när dagen kommit igång

Lite av ljuspunkterna hittar till
Island, där en geyser spränger upp
marken för ingen, inte ens några fëer
är där för att se kraften - stanken av
ägg hinner lägga sig innan någon
alls hinner dit men om några timmar
så kommer norra europas luftrum
att stängas från eftervälvningarna

En knytnäve får lite av ljuspunkterna
på sig när den närmar sig någon
annans käkben, de står utanför
två bilar som fortfarande är igång
och med två familjer som ser på så
skriker någon av mammorna men
ingen hör för just då fokuserar
alla på smällen som snart landar

En man rör sig bland i en massa,
hundratals människor runt honom och
han känner inte någon, han tänker
på det att han inte känner någon,
inte här, inte där, bara.. ingen alls.
Han är inte själv, han har kollegor,
han har möten, bokade saker i
kalendern för hela året från nu
men det finns ingen han känner och han
fastnar där, om han försvann just den här
sekunden skulle någon ens märka?

En flicka tar sig hem från skolan när
ljuset når henne. Hon fattar inte
varför Jessie är så elak mot henne
men hon är det, och flickan tänker
för sig själv att det är så det är nu
Jessie var snäll nu är hon dum, flickan
tänker att det är Jessies problem ju.
Hon vet att hon har rätt, att det Jessie
kommer ångra sig så flickan fattar
inte varför hon ändå är ledsen

Skymning på Kanadas västkust och
det är inte många minuter kvar
för honom nu, det känns i benen
det känns ända in i tänderna och
han sträcker ut en hand mot sin
dotter, eller fru, eller sköterska,
vem som det nu är som sitter
bredvid och han vet inte om någon
tar den men han hoppas det och solen
värmer honom, den bränner, trots att
den är svag och han vill säga det men
det är ingen som hör eller förstår

Den sista strålen som bryts in i vår
atmosfär far över stilla havet,
korsar vatten vatten vatten, hav av
silvervågor och guldskimmer, hennes
bröder och systrar som strålar tillbaka
så till den grad att hon bländas
Hon ser inget annat innan hon igen
korsar vår atmosfär ut i mörkret,
fortsätter ut i natten, en natt som
för henne kommer vara för evigt