Det är något i luften redan i trapphuset.

Svårt att sätta ord på. Mustigt. Elektriskt. Zoo. Nej som sagt. Svårt att sätta ord på.

Det är däremot inte svårt att känna igen vilken dörr som är hans. I trapphuset på våning 2 finns det tre dörrar. Dörren till vänster är hel och ren. Dörren rakt fram har något gammalt julpynt kvar. Dörren till vänster är delvis lös från dörrkarmen, den hänger bara det övre dörrfästet och delar av murbruket är inbuktat, som att öppningen varit av kartong och någon dragit en kudde igenom. Det går att se rakt in i hallen bakom, och jag ringer på.

“Hej” Frankie öppnar. Jag svarar hej tillbaka och han stiger åt sidan. Dörren går bara att vrida upp längs sin enda axel så jag får huka mig lite för att komma in men väl inne så ger jag honom en kram och han svarar.
“Det var ett tag sen” Han säger det och jag nickar “Ja, det var verkligen det”.

Doften där inne är påtaglig, lite påträngande. Mustig som sagt. Inte illaluktande, verkligen inte, utan.. Bara väldigt där. Det är ingen doft man vänjer sig vid, utan den är lika närvarande med varje andetag Jag säger förstås ingenting, men jag noterar det.

“Ni har målat om va?” Jag nickar mot väggarna som nu är i ljusgrå. Jag har ingen aning, men färgen på de delar av hallen som inte rivits sönder av det stora som rörts sig in där, det, det ser nytt ut. Han ser på väggarna som att han inte sett dom förr. “Ja. Det Där.. Vi gjorde det förra sommaren. Svärmor var här och tog hand om flickorna” Han sväljer som att han sa något fel innan han fortsätter “...så jag hann ta både hallen och sovrummet.”

“Fint” Jag säger det, och det är inget jag hittar på. Det ser prydligt ut. Bakom de trasiga möblerna och mellan hålen i plywooden, så ser det faktiskt prydligt ut.

“Vill du ha lite kaffe? Thé?” han frågar och jag nickar. “Kaffe vore kanon”
“Vi har bara.. snabbkaffe, men det-”
“det går bra” Jag skrattar “gillar det nästan bättre än vanligt kaffe nuförtiden”
Han ler och lummar in i köket och jag hänger efter.
“Så.” Jag vet inte hur jag ska börja så jag gör det inte utan tar upp något helt annat istället “har du mjölk?”
Han ser orolig ut “Nej, eh-” och jag skakar bara på huvudet
“Nej alltså, det är ingen. Det är ingen fara.” Byter ämne, det känns, enklast. “Mia är borta eller?”
“Mmm” Han har dragit igång vatten på en kastrull, stirrar på det som att det försöker smita undan från att börja koka “hon har, ja…” Han låter meningen sluta där och vattnet är fortfarande stilla.

Jag vill förstås fråga, men jag kan inte, som tur var svarar han ändå “Freja är på förskolan, vi.. Hon får gå där även fast vi är hemma nu”
“Skönt” Jag känner mig dum i huvudet som använder det ordet men jag har ju inget annat “vad… hur går det med träningen då?”
Han skiner upp lite till det, ser mig i ögonen “Det går bra! Får in några mil i veckan. Tog maran på under 3:30 i helgen”
“Fem-tempo, imponerande”
“Sista kilometern tog jag på strax över 4 min” Han ler mot mig, det är ett leende jag för tre år sen hade tyckt var drygt men nu känns det bara fint att se det igen. Han fortsätter “så näst-”

Det börjar bubbla vansinnigt i kastrullen, och han stänger av plattan. Eller. Jag vet inte om det började koka så kraftigt, eller om varken han eller jag hade märkt det på en stund, men han svär lite och drar undan kastrullen. “Du vill fortfarande ha ditt kaffe starkt va?”
“Så starkt du vågar” svarar jag och han öser ner tre, fyra teskedar snabbkaffe i koppen innan han häller på vattnet. Det bildas klumpar i vätskan och jag får ingen sked men det är inget jag säger något om, för jag är ju inte dum i huvudet.
“Ska vi sätta oss i vardagsrummet?” Han säger det och jag nickar.

Han leder mig ut ur köket, genom den trasiga hallen och in i ett stort rum med fönster åt söder. Det går inte att undgå den här inne, elefanten som tar upp nästan all luft. Möblerna ikring är i ruiner, fönsterrutorna är trasiga men elefanten sover. Vi sätter oss på resterna av soffan och jag försöker att inte låta blicken fastna vid elefanten, även fast jag ser att Frankie tittar på henne.

“Hon sover. Hon gör det lite oftare än förr, sover. När hon vaknar för hon ett himla väsen och hon river runt och slänger sig omkring och tjuter och ja, vi försöker fortfarande fösa ut henne ibland men vi har väl fattat att det inte går. Att hon bor här nu. Att det är stunderna hon sover vi har kvar.” Han säger ingenting av det, han säger något helt annat men jag har ingen aning om vad det var.

Jag tar hans hand i min, och svarar
“Men du har börjat jobba nu alltså?” och han ler, elefanten är stilla i sin dröm när han svarar "25%, det går bra, skönt att få.. en vardag igen"