November

Det är en döende värld vi rör oss i
Jag passerar bäcken, och den skriker
den rasar fortfarande, men kanterna
lyser vitt i frost, snart fryser den helt
och det verkar göra den förbannad,
förnärmad över sin annalkande död
Du hade skrattat, inte i skadeglädje
utan du hade sagt att den där kraften
i det vansinniga raseriet
är något du vet allt för mycket om

Grått regn faller över oss, smuts som
täcker dig, mig och marken jag går på
slaskig lera sätter sig under skorna,
små ojämnheter som jag försöker
skrapa bort utan att lyckas men du,
du hade bara älskat det och sagt
“kolla jag är är tio centimeter
längre nu” och skrattat och jag med.

Det är skymning, det är alltid skymning
och mörkret är över oss, även du
måste bita ihop nu, tänker jag.
Även du stålsätter dig någonstans,
För du vet väl lika väl som jag att
det här inte är slutet utan början.
Var du nu än är så är det väl många
månader kvar till vår för dig också.
Jag vet inte, jag vet bara att vi tar
oss igenom det här tillsammans även
om du är långt borta och jag är kvar