Det är nästan bara minnen kvar nu

Ulla tänker det, när hon rör sig uppåt, upp för trapphuset. Det är så konstigt, det är så långt borta, men ändå, tiderna då är så nära. Närmare på något sätt, än det som hände igår, det som hände förra veckan. Hon sparkar av sig snön från skorna mot väggen vid hennes dörr, det mesta sitter kvar men det får räcka. Hon tänker på Kerstin, som bodde längst ner på hennes gata när hon var liten. Hon var gammal, men som flicka så var alla gamla så det var inte så konstigt. Hon minns, hon bjöd alltid på kakor, Kerstin, när Ulla kom förbi. Hon var tyst, alltid tyst, men hon bjöd på de där kakorna, och när Ulla pratade så lyssnade hon och Ulla fick stanna så länge hon ville. Mamma sa att Ulla säkert störde, att man måste känna av när man stannat längre än vad man borde hos någon, att vuxna har saker de måste göra som barn inte förstår, men Ulla höll inte med. Hon fick ju kakor, och Kerstin var alltid ensam när Ulla kom. Inte ens nu kan hon komma ihåg att Ulla någonsin fick några besök eller att hon såg henne åka iväg längre än över dan. Ulla visste att hon inte störde, mamma fick tro vad hon ville.

Ulla är inne i hallen nu och tar av sig rocken. Det tar tid att ta av sig saker nuförtiden. Det gjorde inte det förr men nu gör det det. Allt tar tid nu, och förr gick allt så fort. Hon skakar på huvudet åt det, vad det nu betyder. Ungdomen, den tar slut så fort, och ålderdomen, den varar så länge.

Kerstin dog när Ulla var sju eller åtta, och hon minns att hon ville gå på begravningen men mamman hade bara sagt att de inte kände henne. Ulla hade svarat att hon var den enda som kände henne men det spelade ingen roll. Sjuttio år sen nu, och det grämer henne fortfarande det där. En tom kyrka, Kerstin hade förtjänat bättre.

Ulla är inte hungrig, hon är nästan aldrig det längre, men hon gör sig ändå en ostmacka och slår sig ner vid middagsbordet. Det får räcka för ikväll, det är ändå något. Kerstin, hon var gammal när Ulla var liten. Det kan inte funnits tio personer som kände henne då, och av de så... Det kan bara vara Ulla kvar. Hon tar sig en tugga av mackan och ser ut genom fönstret, glittret i fönstrena mittemot. Det är nog bara hos Ulla Kerstin finns kvar nu, nästan sjuttio år har hon levt hos henne och nu när även hennes år börjar sina så är det ju så, att Kerstin kommer försvinna med henne. Hon tar en tugga till men den smakar ingenting så hon lägger ifrån sig mackan på tallriken och ser bort. Det är nästan bara minnen kvar nu, men de betyder ändå något. De betydde ändå något, om så för en pratglad sjuårig flicka och en ensam sjuttioårig tant som bjöd på kakor. De betydde ändå något.